Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
redan då bofasta utlandskinesiska grupper. Med säkerhet kan sägas
att de existerade från tolvhundratalet. Men de flesta kom som kulier —
importerad underbetald arbetskraft — under förra århundradet.
Som grupp har utlandskineserna i Sydostasien stora likheter med
judendomen i Östeuropa före utrotningen. Kulturella särdrag skiljer ut
kineser från malajer och indoneser liksom de skiljer ut judar från
ryssar och polacker: familjesamhörighet, flit, måttlighet
(alkoholiserade utlandskineser är nu relativt lika ovanliga bland utlandskineser
som alkoholiserade judar då var i Östeuropa), respekt för lärdom och
medvetenhet om sitt ursprung. I Sydostasien är det också lika typiskt
med kinesiska handelsmän som det var typiskt med judiska
handelsmän i Östeuropa. Men de flesta utlandskineser liksom de flesta judar
är vanliga, fattiga arbetande människor.
Men om den likartade sociala situationen utvecklat likartade
kulturella särdrag (till vilka också faktiskt hör den attityd av intellektuell
och moralisk överlägsenhet som de Gaulle talade om) så har den också
medfört likartade möjligheter för de makthavande att vända socialt
missnöje till pogromer. De första stora pogromerna mot
utlandskineser var de massakrer som de spanska herrarna utlöste på Filippinerna
år 1603 och återigen år 1639. Den senaste stora pogromen mot
utlandskineser var den i Indonesien på sextiotalet.
Den kinesiska regeringen har förespråkat en moderat
assimilations-politik. Den har uppmanat utlandskineser att ta det lands nationalitet i
vilket de bor. Samtidigt har den kinesiska regeringen hävdat att detta
måste ske frivilligt. Den har inte tagit nationaliteten från de
utlandskineser som vill bibehålla sin kinesiska nationalitet. Men den har krävt
att de då måste följa det lands lagar, seder och bruk i vilket de lever.
Men naturligtvis är frågan ytterligt känslig.
Med det som var ett socialistiskt broderland — Demokratiska
Republiken Vietnam — trodde Kina att frågan var reglerad. Båda parter
var också överens om att den tvångsvietnamisering som genomfördes
mot utlandskineserna i Sydvietnam inte var giltig. Också där skulle —
som i Demokratiska Republiken Vietnam - de komplicerade
nationa-litetsfrågorna lösas försiktigt och med lämpor. Men när segern väl
vunnits övertog Vietnams myndigheter den nationalitetspolitik som
varit Saigon-regimens. Och de som nu flyr är inte bara sådana
utlandskineser som sökt bibehålla sin kinesiska nationalitet eller som sökt
undvika att ta ställning till frågan om sin nationalitet utan därtill just de
av kinesisk härkomst som tagit vietnamesisk nationalitet och upplevt
sig som assimilerade vietnamesiska patrioter. Vietnams regering har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
