Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senaste året - kanske de senaste åren - har jag känt det som om jag
gått i segt klister i Sverige.
Visserligen har jag rest en hel del och varit länge ute. (På svenska
reser man ut när man lämnar landet.) Men först åter här i Delhi där jag
bott så länge känner jag mig fri från Sverige. Kan se tillbaka och söka
få syn på den olust i vilken jag trampade kring däruppe.
Det är en intellektuell olust. Jag älskar Sverige, jag älskar svenska
språket, jag älskar svenska naturen; men också människorna och
traditionerna. Därtill har jag många goda vänner i Sverige. Dock
sänker sig dysterheten över mig efter en tid i Sverige och det blir ett
tryck över bröstet.
Det är inte så underligt. Se till exempel på alla dessa tramsiga
diskussioner huruvida jag respekterar mina motståndare eller inte. Jag
är inte kristen. Jag är inte ens religiös. Naturligtvis är jag intresserad
av kristendom liksom av andra religioner; de betyder mycket för
många och bör tas på allvar. Jag respekterar de kristna liksom jag
respekterar muslimer eller jains. När jag besöker deras kultplatser
söker jag uppträda inom ramarna för deras seder. Däremot deltar jag
inte i någon debatt om kvinnliga präster.
Jag är inte kristen och har varken rätt eller möjlighet att blanda mig i
deras religiösa tro och organisation. Jag förutsätter att prästämbetet är
ett kall och inte bara ett brödjobb. Vore det ett brödjobb skulle jag
förakta prästen som jag föraktar charlataner. I det fallet står jag helt på
de troendes sida.
Såvitt jag kan se i de kristnas skrifter strider kvinnliga präster mot
deras tro och tradition. Men det är deras sak. Vill de ändra sin tro kan
de göra det. Om de så beslutar att låta prästen träda fram inför
menigheten i tjurmask igen eller om de beslutar införa kvinnliga
präster har jag ingenting att säga. Endast om de blir bildstormare och vill
rensa kyrkorna från bilder och ornament tvingas jag protestera. De
bilder som religionen skapat åt sig tillhör folkets arv. Även mitt.
Skulle de kristna vilja återgå till helt vitt och dekorationsfritt
kyrkorum finge vi först alltså enas om hur konstföremålen skulle
skyddas.
Jag föraktar kanske inte alla de ateister och otrogna som
hjältemodigt kämpar för kvinnans rätt till prästämbete. Men jag respekterar
dem heller inte. De tänker grumligt och handlar dumt. Jag finner dem
dessutom politiskt farliga. De tar inte religionsfriheten på allvar.
När författarförbundet på sin stämma diskuterar om inte
könsdiskri-minerande skrivningar kan tas bort ur Bibeln är jag tack och lov inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
