Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte de upphetsade och oborstade och reaktionära ”krigshetsarna” av
Strauss/Churchills slag som utgör en fara för freden utan de
humanitära, välmenande, allmänt socialistiska och fredsälskande politikerna av
min mors och brittiska labours hedervärda slag. Den 11 mars 1935 var
det Attlee som i underhuset torpederade den brittiska regeringens
försök att bölja rusta landet till skydd mot Hitler. Den djupt
anti-nazistiske Attlee talade då för fredens och avrustningens stora sak.
Den brittiska regeringens rustningspolitik, menade han, hotade
av-rustningsöverläggningarna och förde till internationell spänning och
var krigsdrivande. Och Attlee varnade för regeringens ensidiga
fördömande av tysk militarism. Var inte också Frankrike militaristiskt?
Efter Attlees stora politiska insats vågade Hitler äntligen - som Nic
Blaedel påpekade — det stora spelet och den 16 mars kunde Tyskland
införa allmän värnplikt och styra direkt mot det kommande kriget.
Labour och humanister fortsatte dock att tala om frid och avrustning.
Kommunisterna var inte humanister och fridsamma. De talade i
stället om revolution och om nödvändigheten att krossa den borgerliga
franska staten och dess väpnade styrkor. Därför gick de också emot
upprustningen. I Frankrike uppstod en ohelig - men faktisk - allians
mellan humanistiska och fredsälskande socialister, revolutionära
kommunister och Hitlers femte kolonn. Alla talade de mot Frankrikes
försvar. Det gick så långt att Josef Stalin — som vad man än säger om
honom i alla fall var politiker — gick förbi hela den testuggande
Kominternbyråkratin och för första gången 1935 i eget namn vände sig
direkt till den europeiska allmänheten och gav ”sitt fulla bifall till den
nationella försvarspolitik som Frankrike för med avsikt att hålla sina
väpnade styrkor på en betryggande nivå”.
Men den kollektiva säkerheten kunde aldrig skapas. Även om
realpolitiker som Stalin och Churchill insåg att man måste komma
överens. Högern i Europa trodde att det gick att nå samförstånd och
avspänning med Hitler. Humanisterna talade om mänskligheten.
Fredsvännerna talade om avrustning. Socialisterna talade om fridsamt
folkhem och åt människorna en god vilja. Kommunisterna kunde inte
övervinna sin sekterism. Även förnuftiga antifascistiska intellektuella
som Nordahl Grieg kunde inte år 1936 avhålla sig från att ge Churchill
en sidospark som ”krigshetsare”.
Men läget i dag är inte stort annorlunda. Det är därför jag finner det
Tredje världskriget troligt. Till det som denna gång - liksom förra
gången — drar kriget över oss hör det slags fredsarbete som t ex
”Kvinnor för fred” sysslar med. Om de lyckas nå ut med sitt budskap
10-Myrdal, Dussinet fullt
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
