Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Till det som gör kriget troligt hör det fredsarbete och den
avspänning som präglas av god vilja, fromma förhoppningar och allmän
förståelse. Jag ser det ju på nära håll. Min mors politiska arbete för
fredens sak gör det allt mindre troligt att mina barnbarn kommer att
överleva. Ty det pinsamma är att nu ... som förra gången ... är det
inte de upphetsade och oborstade och reaktionära ’krigshetsarna’
av Strauss/Churchills slag som utgör en fara för freden utan de
humanitära, välmenande, allmänt socialistiska och fredsälskande
politikerna av min mors och brittiska labours hedervärda slag.”
Jag nämner Attlee och ... senare i artikeln ... Aldous Huxley. Ty de
var anständiga och Churchill var - 1935 - en betydligt värre
reaktionär och mer blodbesudlad politiker (och därtill fascistvän) än någonsin
Strauss och dock vet vi nu alla efter historiens yttersta dom vem som
hade rätt 1935; Attlee eller Churchill.
Om Per Wästberg varit intresserad av debatt som hederlig
intellektuell och publicist då kunde han sökt påvisa att min analogi mellan
1935 och 1980 var en falsk analogi. Han kunde eventuellt också ha
sökt leda i bevis att den politik som Attlee företrädde 1935 faktiskt
tjänade fredens sak. Det gjorde han inte. Han bara citerade på ett
sådant sätt att jag som hans motståndare skulle framstå som konstig
eller dum.
Dödsstraff
Per Wästberg förklarar salvelsefullt att han visserligen polemiserat
mot Lidman/Wechselmann men att han
”för den skull inte tvekat att låta dem komma till tals”.
Denna Per Wästbergs ädelhet gäller dock bara somliga kamraters
åsikter. Den 10 december 1978 innehöll Dagens Nyheter ett av Per
Wästberg signerat ledarstick om dödsstraffet. Det utgick från vad jag
skrivit om det berättigade i dödsstraffet mot Vidkun Quisling och det
presenterade mig och mina åsikter på ett sätt som var grovt
vanställande och som ... för att tala med gamla tryckfrihetsförordningen ...
var angrepp mot enskild man, vilka å ära gå.
Jag skrev omedelbart replik. Men jag vägrades det genmäle som står
fastslaget som publicistisk princip. Det var Per Wästberg personligen
som ingrep för att stoppa min replik. Jag fick inte redogöra för min
ståndpunkt ty Per Wästbergs ord skulle stå. Följden av detta Per
Wästbergs agerande blev att jag utsattes för en hetskampanj i större
delen av pressen som präglat många hundratusen människors uppfatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
