Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan åstadkommas genom nederlag för Kreml och dess tyska klient i
Berlin. Det sekel som gått har inte ändrat denna nödvändighet.
Men gemensamt för dessa samhällen i öst och väst som bygger på
människans utsugning av människan är också att de allt påtagligare
blir parasitära. Tredje världen söker befria sig. Kriserna blir då allt
djupare och allt mer omöjliga att ”lösa” ... krisen i Sverige och krisen
i Polen är inte cyklisk utan strukturell ... dörrarna stängs och låses.
Vår situation var inte ödesbestämd. Den bestämdes av
demokratiens nederlag 1848; arbetarrörelsens sammanbrott i augusti 1914;
gamla Rysslands seger över revolutionen under det förhärjande
inbördeskriget; sönderfallet i Tyskland 1932 och så vidare. Det har alltid
funnits utvägar. Skeendet är inte givet men vi får arbeta i den
historiskt givna situationen.
Det har funnits samhällen i liknande kriser förr. Utvecklingen är
inte rätlinjig. Gramsci har analyserat det parasitära och stagnerande
sy ditalienska samfundet; Needham har frågat sig vilka faktorer som
bestämde att Kina som var teknologiskt ledande från hundratal till
fjortonhundratal sedan blev efter i förhållande till Europa;
Schtajer-man och andra har analyserat det västromerska slavsamhällets
djupnande kris under tvåhundratalet. Alltså samhällen där de egna inre
motsättningarna inte omedelbart ledde till någon utveckling utan vilka
förföll, passerades och sedan kunde omvandla sig och utvecklas först
under nya strider på ny grund. Såvitt jag förstår är våra parasitära
samhällen i öst och väst nu i en likartad situation.
Naturligtvis är alla dörrar inte helt stängda. De var inte stängda i
Rom, Peking och Neapel heller. Byråkratkapitalets utveckling reglar
dock många dörrar. De svällande mandarinaten - portfölj bärarna som
de kallas hos oss, apparatmännen som de kallas i öst - bildar en tjock
och hart när ogenomtränglig massa framför utvägarna.
Det är i denna situation det som kallas massmediavänster blir
intressant. Denna grupp som med tusen trådar är knuten till det parasitära
mandarinatet och som själv med mäktiga återkopplingseffekter
sprider ideologi - ett falskt medvetande. De är - som jag uttryckte i
en bok på sextiotalet - inte medvetenhetens bärare utan
medvetenhetens fnask. Som social formation byggs den upp av inbördes
av-hängiga grupper; korporativt organiserade kulturarbetare som (minns
hur vpk-fraktionen på Dramaten hindrade stor publik från att nås av
Enquist/Ehnmarks pjäs om terrorism och så kallad vänster) söker
likrikta sin ”kår”; akademiska ideologer av olika färg;
trasproletariatets klienter och organisatörer inom socialvård och departement;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
