Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afghanistan. Sedan dödades Amin. Därefter tillsatte de ryska
myndigheterna den Karmal de fört med sig i trossen.
På det sätt Arnér beskriver Afghanistan skulle Jugoslavien eller
Italien eller Finland eller Belgien eller Rumänien eller Västtyskland
kunna beskrivas. Som självständiga stater är de alla betydligt yngre än
Afghanistan. Det vore lätt att hävda att de i jämförelse med
Afghanistan vore i avsaknad av verklig historisk legitimitet. (Vad är Finland?
Vårt gamla östra territorium. Bebott av olika finsk-ugriska stammar
med svensk riksbefolkning i söder och nordsvensk urbefolkning i
nordost och samisk kalottbefolkning i norr. Ett furstendöme med
minst tre olika språk som haft en kortvarig prekär statsexistens som
resultat av Rysslands tillfälliga försvagande 1918. Stormaktsintrigerna
finns ju. Samarbetsavtalen därtill. Så kan vi ju resonera stort och
historiskt när ryssarna tågar in. Om vi inte kan - hur kan vi då om
Afghanistan?)
Men jag tror inte att Arnér är beredd att resonera om europeiska
stater som han resonerar om en asiatisk stat. Åtminstone inte om de
europeiska stater som befinner sig väster om den inflytelsesfär
Ryssland fick i Andra världskriget. Inte än.
Det sätt på vilket Arnér resonerar om asiatiska folk och asiatiska
stater ingår i en lång tradition. Så resonerade alla de europeiska
intellektuella som accepterade britternas erövring av Oudh och Burma
och ryssarnas makt över Khiva och Bukhara. Sivar Arnér återger den
klassiska imperialismens världsbild. Nu har det brittiska imperiet
längesedan rasat och det amerikanska hann inte nå stabilitet innan
Amerika redan befann sig på reträtt men Ryssland fortsätter sin
expansion från det Stora spelets tid. Nu försvarar ryska intellektuella
åter (efter en kort tid av revolutionärt demokratiska fraser mot
tsarismen) den ryska imperialismens erövring av Centralasien med de
argument som tsarens propagandister gav dem. Och när Sivar Arnér skall
förklara den ryska inmarschen i Afghanistan låter han som Vambéry
när denne för Västerlandet förklarade och ursäktade Rysslands
angrepp mot turkmenerna.
Den som är intresserad av att läsa om dessa adertonhundratalets
imperiepropagandister och hur de skymfade de folk och stater som
Ryssland eller Storbritannien sökte erövra kan böija med att läsa en
utmärkt uppsats av Lars Magnusson i Folkets historia nr 1 1980. Där
finns användbara litteraturhänvisningar.
Vi som önskar överleva i ett självständigt Sverige borde dock
-trots den allmänna följsamheten hos våra intellektuella — inse att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
