Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand sällat sig till dessa finner jag desto tråkigare som jag ju på den
tiden trots allt som skilde kände en viss sympati för honom av samma
skäl som Erik Asklund när denne i Stockholms-Tidningen den 2 maj
1946 om Jan Gehlins Vandring mot ett vägskäl skrev:
”1 kören av konstfullt mässande undergångsprofeter är denna poet
välgörade enkel och frimodig.”
Antisemitism och rasism var i Sverige förhärskande ideologi också
bland socialdemokratins företrädare fram till 1933. I en intensiv
ideologisk strid underifrån krossades antisemitismen som folklig ideologi
under decenniet 1933-1943. Men bland de intellektuella och de
styrande och de högre ämbetsmännen fanns den kvar och tog stöd i
Tyskland. Överheten och dess intellektuella var medlöpande. Inte folket.
Det var den 1 december 1933 som Sveriges studenter i fritt val följde
Nationella studentklubben och Nationalsocialistiska studentförbundet
och straffade Pär Lagerkvist för att ha skrivit Bödeln med att inte ge
honom Frödingsstipendiet. Den 11 februari 1939 kunde Den Svenske
Folksocialisten sanningsenligt rapportera från de intellektuellas kamp
mot flyktingarna: STUDENTUPPMARSCHEN BLEV EN
GLÄNSANDE SEGER! ... STUDENTOPINIONEN MOT
JUDEIMPORTEN ENHÄLLIG!
Det var denna studentorganisation som blev femtiotalets och
sextiotalets ledande ämbetsmän; professorer och höga jurister (statsråd med
för den delen). Men efter 1945 skulle munderingen vara demokratisk.
Den som nyss suttit på Skeppsholmen och gjort tändstickstavlor och
skickat ut nazipropaganda blev med ens helt demokratisk Israel vän,
medmänsklig till förbannelse och akadämabel. Under efterkrigstiden
blommade den offentliga lögnen som aldrig förr.
I Clartés första maj-nummer 1945 skrev Stig Ahlgren med fullkomlig
självklarhet om Tele ty då hade man ännu inte hunnit sopa igen
spåren:
”Man kan allt efter graden av hövlighet nämna Jäderlund politisk
oskuld eller idiot. När han offentligt skulle bemöta den kritik som
drabbat honom i egenskap av medarbetare i den kryptonazistiska
Teles startnummer svarade han uppriktigt förvånad att han inte
kunnat se att Tele var en propagandatidskrift. Efter genomläsning ger man
honom rätt. Den enda artikel i numret som skvallrade om hämningslös
nassebeundran var Jäderlunds egen.”
När Stefan Lindgren i FiB/K nr 22 1980 grävde i skandalen igen så
var det första gången på trettio år som någon rört i frågan och de
övriga tidningarnas journalister knep käft som om de hade betalt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
