Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade och rapporterade); det är också hög tid att i detalj analysera
skeendet kring IB-avslöjandet (hur tryckfrihetsåtalet omintetgjordes
t ex). Hittills har varje sådant försök störts av de inblandades privata
emotioner. Tyvärr.
Expressen 29-1-1981
Livets allvar
Visst är livet allvar och ansvar. Det vet vi alla. Ur mörkret organiserar
vi oss en kort tid av medvetenhet och förmåga, sedan sprängs
oundvikligen detta sig till medvetande organiserade jag och det stora
kretsloppet fortsätter. Ur mörkret och efter några korta år då alla
möjligheter står öppna åter ut i mörker. Livet är ett brännande ansvar.
Den kristne - eller muslimen - ser det annorlunda. Men deras
evighet har jag aldrig förstått; den undergräver livets storhet. Men
också de erkänner ansvaret och allvaret. Fast jag som ateist finner
dem undflyende.
Detta tänker jag på när jag läser Lars-Olof Franzéns artikel på
kultursidan i DN 11-1-81: ”Myrdal & Co. Huvudfiende -
socialdemokratin.” Ty visst är artikeln lögnaktig och missvisande på det sätt som
är typiskt för DN:s sätt att referera debatter. Franzén förvränger
professor Sven-Eric Liedmans — i och för sig slarvigt okunniga och
missvisande - artikel i Zenit nr 68. Men så gör DN:s anställda. Det är
till det de anställs. För detta är DN också ökänd. Det är synd om
läsare som inte läser också andra tidningar. Och visst märks det att
Franzéns artikel ingår i hans och Karl Erik Lagerlöfs inbördes kamp
om vem som skall bli stark nog att fösa undan Sven Lindqvist från
posten som förste chefredaktörsaspirant nu när Per Wästberg skall
avgå. Både Franzén och Lagerlöf söker sätta bästa foten främst.
Lagerlöf bekämpar sina profetmanér och Franzén sin spontanism.
Båda vill de också framstå som goda och anti-elitistiska
centrumdemokrater med spenavarmt själsliv.
Men Franzéns inställsamhet mot makten går nu ett steg längre än
Lagerlöfs (eller också har Lagerlöf ännu inte hunnit visa sig lika fal).
Franzén ropar till SAF som har ansvar för SvD och till familjen
Bonnier som äger DN: ”... en av de nyelitistiska gaphalsarna på
Svenska Dagbladets kultursida har ett mångårigt förflutet i gamla
kfml.” Så skriver Franzén för att få tyst på en tjugo år yngre skribent
vilken ännu har kvar den förmåga Franzén en gång själv ägde. Så
brukar DN:s anställda skriva. Så har de sin lön för att skriva. Jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
