Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag skulle kunna gå i svaromål med citat och motcitat och belägg
och det skrev jag om konflikten där och det skrev jag där. Men jag
föredrar att göra ett eget experiment:
Till DN:s kulturredaktion låter jag översända den engelska text jag
skrev till konferensen i Paris. Den har blott förekommit i utdrag på
svenska och den är alltför lång för att översättas och publiceras i sin
helhet. Jag begär att någon av de ansvariga anställda på
kulturredaktionen läser den och polemiserar mot den med argument på en
intellektuell nivå. Det är ett experiment. Förmår DN:s kulturredaktion
delta i samtal?
DN 17-3-1981
Utrotningarnas verklighet och logik
De två inledningssidorna till den artikel jag skrev för Expressen
12-3-81 ströks innan publiceringen 19-3-81. Denna strykning blev
nödvändig av utrymmesskäl. Jag var införstådd. Det var jag som markerade
vad som skulle tas bort. Den senare debatten visade att jag felbedömt
situationen. Det är möjligt jag borde gjort påpekandena redan i den
första artikeln i SvD; i varje fall borde jag låtit dem stå kvar till
Expressen-artikeln. Då hade en rad onödiga stickspår i debatten
kunnat undvikas. (Ingress av mig i Expressen 13-4-81 då de två tidigare
strukna sidorna publicerades.)
Här alltså den fullständiga texten av 12-3:
Arne Ruths artikel den 11-3-81 var utmärkt i den meningen att den
genom att vara förnuftigt argumenterande gör det möjligt att hantera
motsättningar rörande vår tids allvarligaste frågor. Det är med
gripbara motsättningar förnuftigt hanterade som det intellektuella arbetet
kan påverka det historiska skeendet. Vi är nämligen båda överens om
att folkmorden förekommit och därmed att de kan förekomma också i
framtiden och att vi alltså har plikt att arbeta så att de kan undvikas.
Att detta är ett vårt ansvar som intellektuella.
Det finns ett par oklarheter i Arne Ruths skrivningar som dock bör
genomlysas innan jag går vidare. Det tycks som om Arne Ruth
efterlyser ett utförligt ställningstagande till den nationalsocialistiska tyska
statens folkmordspolitik i samma artikel som den där jag behandlade
Faurissonaffären. Jag är inte överens. I talet som skrevs till
Pariskol-lokviet (och som delvis återgavs i FiB/K) skrev jag rätt utförligt just
om folkmordet på judar. Jag har skrivit mycket om det under årens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
