Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därför har jag aldrig kunna tänka mig att använda uttrycket
”holo-caust” på engelska; jag har skrivit ”genocide” = folkmord. Det rörde
sig inte om något rituellt brännoffer. (Ordet ”holocaust” förekommer
i den engelska 1300-talsöversättningen 1 Mos. 22:2. Ej i nuvarande
bibelöversättning.) Jag finner det kränkande att på detta sätt till myt
och mystik och religion upphöja ett vidrigt politiskt brott.
Såvitt jag förstår är Arne Ruth och jag överens om att ”folkmordet
är en ständigt närvarande möjlighet” och jag tror också att vi är
överens om att sådana brott icke skall lyftas upp ur historien och den
politiska (föränderliga) verkligheten till myt.
Men om vi är överens också om att rasismen är förnuftsvidrig och
fientlig är vi däremot inte överens om synen på ideologiernas roll.
Arne Ruth ser ”den verkliga vägröjaren för nazismen (vara) en
intellektuell höger som har påtagliga likheter med den rasistiska nyhöger
som nu växer sig stark i Frankrike”. Jag ser i stället detta som ett
symptom på den intellektuella vänsterns svek mot förnuftet som ger
den rasistiska nyhögern dess möjlighet. Egen kraft har reaktionen
inte. (Det är inte Pinochets förtjänst om han nu har stöd från en
majoritet i Chile; det är vänsterns fel. Ser den inte det går den från
katastrof till katastrof.)
Arne Ruth och jag är överens om yttrandefrihetens grundprincip
-det är motståndarens yttrandefrihet som måste värnas. Även den mest
motbjudande motståndares yttrandefrihet alltså. Dock tycks vi skilja
oss åt i bedömningen av Faurissonaffären.
För att se om vi verkligen skiljer oss åt tror jag vi får gå till det
faktiska skeendet. Arne Ruth kompletterade min beskrivning; jag tar
nu fram ytterligare ett par led.
Arne Ruth skriver: ”Faurissons teser skiljer sig inte mycket från
dem som tidigare propagerats av fransmannen Paul Rassinier ...
amerikanen Arthur Butz ... och tysken Thies Cristophersen ... Men
det finns en intressant olikhet. Medan Rassiniers, Butz och
Christo-phersens böcker givits ut av obskyra nynazistiska förläggare ... så har
Faurissons tagits hand om av ett förlag som uppger sig stå till
vänster.”
Det avgörande nyckelnamnet här är Rassinier. Hans första bok
Passages de la ligne gavs ut på eget förlag 1948. Det är ett av de stora
koncentrationslägerdokumenten. Boken kan läsas som komplement
och motbild till Kogon. Ty där Kogon skildrar
koncentrationslägervärlden från fångledningens utsiktspunkt skildrar Rassinier den från
de gemena fångarnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
