Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om jag vid tjugotre års ålder i Paris kommit att läsa Rassiniers
två böcker då är det troligt att jag sedan aldrig brutit igenom
publiceringsvallen. Hade jag då skrivit en artikel som denna skulle jag varit
tystad för evigt. Och detta är ett problem som också för Arne Ruth
borde vara centralt. Rassinier var en hederlig man som sedan drevs ut
i ödemarken och blev allt bittrare och allt mer outrerad till dess han
avled i sviterna efter sin lägertillvaro år 1967 sextioett år gammal.
Noam Chomsky skriver mig att den enda person som inte kan bli
tryckt i Frankrike i fråga om Faurissonaffären är han själv. Man
publicerar bitar ur hans privatbrev, man publicerar och tillrättalägger
intervjuer men man publicerar inte vad han skriver.
Tre kolleger som jag respekterar och vars omdöme och
internationella insikter jag värdesätter har — oberoende av varandra — varnat
mig för att skriva någonting i denna fråga och sagt mig att oavsett hur
rätt jag har och hur tydligt jag skriver så kommer jag att stänga varje
utländskt förlag för mig. Jag vill inte tro det. Men om det faktiskt är så
då är det dubbelt nödvändigt att jag nu skriver. De tre kollegerna gör
det ju inte.
Ty det har gått trettiosex år sedan kriget slutade. En ny generation
har hunnit bli medelålders; en som aldrig själv följde skeendet under
kriget. Nu får den en officiell bild som är tillverkad i Hollywood - där
den inte är tecknad i seriemagasin. Samtidigt växer fascismen och
rasismen. Stora grupper bland den än yngre generationen leker med
hakkorssymboler och vad de säger om svartskallar vet vi alla.
Det finns en omfattande ”revisionistisk” litteratur som lever ett
halvhemligt liv. Den omfattar allt från de mest vulgära antisemitiska
skrifter till de nynazistiska och nyrasistiska skrifterna på en högre
nivå ... och dit har också förts Rassinier och Faurisson. Det har
börjat uppstå en väldig historisk sump. Att i detta läge icke diskutera
och icke förmå skilja ut Rassiniers vittnesmål från samlingarna med
”Sions vises protokoll” eller Luthers skrift mot judarna innebär att ge
rasismen och fascismen en väldig kraft. Med nuvarande oförmåga att
diskutera kommer man att åt rasismen och fascismen säkra
intellektuell hegemoni i Europa inom en generation.
Yttrandefriheten och den öppna debatten - även med verkliga
motståndare - är nämligen inte bara i teorien utan även i praktiken
oss en nödvändighet.
Ingenting i det jag läst av Faurisson tyder på att han skulle vara
antisemit eller nynazist. Det är möjligt att det finns sådana skrifter.
Jag har inte sett dem. Men det är inte intressant. Hans akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
