Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frihet, hans yttrandefrihet och hans skydd vid åtal för åsikt sbrott
måste under alla omständigheter försvaras. Det av samma skäl som
jag - i likhet med så många andra - ställde mig bakom en rätt eländig
tysk terrorists rätt att publicera sig. (Det torde vara känt att jag anser
dessa terrorister vara brottslingar som bör gripas och oskadliggöras.)
Det av samma skäl som jag undertecknat upprop för också mig
ideologiskt ytterligt motbjudande ryska dissidenter.
Men hela Faurissonaffären tycks mig skum. Det som utlöst den
akuta affären var en helt annan historia. I oktober 1978 publicerade
L’Express en intervju med Vichyregeringens judekommissarie Louis
Darquier de Pellepoix. Han var arrogant. Inga judar, bara löss hade
gasats. Men honom kunde ingen komma åt. Han levde i exil.
Professor Faurisson blev det ställföreträdande målet för vreden.
Professor Faurisson hade kring 1960 läst Rassinier. Han hade
därefter böljat skriva till olika forskare och historiker och bett om närmare
upplysning rörande vad Rassinier skrivit om gaskamrarna. Ett av hans
brev kom på avvägar (mottagaren hade avlidit) och publicerades så
småningom i pressen. Av detta blev en universitetsskandal. Han höll
på att förlora sin professur. I olika inlägg han sökte få publicerade
(utan större resultat) försvarade han sig och ställde olika frågor. Efter
den sensationella intervjun i L’Express med Louis Darquier de
Pellepoix gjorde tidningen Le Matin en intervju med litteraturprofessorn
från Lyon. Denna intervju publicerades 16 november 1978. Serge
Thion har publicerat material både från bandupptagningar under
intervjun och från intervjutexten. Såvitt jag kan se rör det sig om en klart
ohederlig intervju ... ett Rufmord i värsta Bild-Zeitungstil. Den
intervjun avgjorde professor Faurissons liv.
Han jagades från sin lärostol. Han angreps från alla håll. Men han
var - som jag skrivit - en ovanligt enveten forskartyp. Han samlade
200 kilo dokument till sitt försvar. Han sökte nå fram med artiklar.
Var gång han fick möjlighet att nå ut till offentligheten blev angreppen
värre.
Det fanns intellektuella som reagerade. Arne Ruth har rätt i att de
fanns på vänsterkanten. De påpekade att de inte delade Faurissons
åsikter men att det var skandalöst att jämställa honom med
Vichy-regeringens judekommissarie.
Sedan ställdes Faurisson inför rätta. Och det helt skandalösa är att
många kända franska intellektuella ... faktiskt de flesta bland de
kända ... har visat samma eländiga oförmåga till principiellt försvar
för yttrandefrihet och motståndarens rätt att bli hörd som under de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
