Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— De rutor pressen slår in får regeringen betala!
Den svenska pressen är en lojal press som är mån om att inte slå in
rutor annat än hos små eller ofarliga eller Q ärranbelägna makter. Man
vill inte utmana ryssarna. De är så känsliga. Själfulla. Inom Bresjnev
döljer sig en slavisk själ öm och fuktig och svullen som en
infanterist-fot. Lukten känns över hela Östersjön. Den själen trampar man inte på
ostraffat. Att göra något för ryssarnas offer är alltså rena krigshetsen.
FiB/K nr 7 1981
Vårt första decennium
Folket i Bild/Kulturfront är en mycket ovanlig tidning. Den är ovanlig
till och med genom att fortsätta. Nu på åttiotalet ramlar det mesta ihop
av det som under den så kallade vänsterperioden på sextiotalet
byggdes upp som partier, rörelser, tidningar, tidskrifter, förlag och så
vidare över Västeuropa och Nordamerika. Vi fortsätter. Våra
svårigheter är ekonomiska och praktiska svårigheter i krisens Sverige.
Några bland oss har kanske smittats av den märkliga
självförintelse-lust som fått tyska revolutionärer att blott kunna ena sig om en
uppgift: Lägg ner! Nyss var det Spuren som där begick rituellt
självmord under redaktionens kollektiva fniss. Så hade de hunnit växla
både namn och inriktning flera gånger om under det vi fortsatte arbeta
som vi arbetat innan de blev till. Det mesta av det som nyss kallade sig
vänster i Europa har under senare tid mest sysslat med offentlig
harakiri. Vi har motsättningar men vi tänker sannerligen inte begå
något självmord.
Det goda i sextiotalets vänsteruppsving var den medvetna
anknytningen till den stora demokratiska och folkliga traditionen. För de
flesta bland studenterna i den sextiotalsgenerationen blev det det
avgörande. Sextiotalet var också den period då det arbetande folkets
långa kamp för utbildning förde en hel ny generation arbetarungdom
och ungdom från socialgrupp tre till universiteten. Den flumpedagogik
som samtidigt bryter igenom hade - oavsett förespråkarnas
subjektiva föreställningar — den socialt objektiva funktionen att för
framtiden förhindra ett nytt sådant genombrott av arbetarungdom till
universiteten.
Om vi såväl när det rörde försvaret av arvet från de stora borgerliga
revolutionerna och enheten mellan folk från olika politiska riktningar i
detta försvar som i synen på supermakterna och på folkets kultur som
en folklig och demokratisk tradition skilde oss avsevärt från vad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
