Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del också i verkligheten ett uttryck för befolkningens samtyckande
vilja.
När det talas om antisemitism i dagens Västeuropa så är det ett
mörkt tal. Av den öppna och tydliga och omfattande - normala,
skulle man kunna säga - antisemitism som kännetecknade Sverige
som Tyskland som Frankrike under tjugotalet och trettiotalet finns
ingenting kvar. Läs Frank Hellers Storhertigens finanser (ännu år
1948 återutgiven på Bonniers förlag), titta igenom Albert Engströms
teckningar, läs jude vitsarna i Svenskt skämtlynne; se igenom den
anständiga franska pressen under trettiotalet (eller till och med
Sime-nons tidiga romaner). Detta finns inte i dag. Det var denna tidiga och
vitt spridda antisemitism som Hitlers parti kunde utnyttja och
utveckla under sin speciella folkmordspolitik mot judar; det var sedan just
denna folkmordspolitik som i Europa skapade en sådan motvilja att
den gamla ”normala” antisemitismen kunde göras politiskt
verkningslös. Det finns idag många som tar avstånd från Israel och från
sionis-men men någon antisemitisk strömning av betydelse existerar inte.
Det andra världskriget har mytiserats på två sätt. I båda fallen kan
denna mytisering bli oss ödesdiger. Det blir svårare att se de verkliga
farorna för den som går i mardrömmar. Den ena mytiseringen är den
som gör den tyska politiken obegriplig och utomhistorisk som ett
vansinneskrig mot judar. Den andra mytiseringen är den som
framställer den nazistiska våldsapparaten som något psykologiskt särartat
(det kan talas om auktoritär personlighet eller om sado-masochism;
man kan se nazismen som utklädsel i svarta eller bruna skjortor,
koppel och stövlar); terrorismen görs exceptionell och teatralisk.
I båda dessa fall blir fascismen ondska. Den lyfts bort ur sin
historiska verklighet. Den blir något aldrig tidigare skådat. Något
obegripligt.
Tyvärr var dock fascismen mycket begriplig. Den folkmordspolitik
som den tyska riksregeringen beslöt sig för och till stora delar
lyckades genomföra syftade till att tömma de östliga territorierna på folk.
Den östjudiska befolkningen i Östeuropa (som befunnit sig där sedan
sjuhundratalet) skulle bort samman med de till Västeuropa inflyttade
östjudarna och därmed även också sedan länge integrerade
tros-fränder. Det var inte så att den allmänna antisemitiska ideologin
styrde folkmordspolitiken; folkmordspolitiken använde sig av
antisemitismen som legitimation och gav den ett visst ideologiskt hölje.
Östeuropa skulle tömmas. Judar, zigenare, slaver skulle bort. Det
hade förekommit folkmordspolitik tidigare i historien (om det spanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
