Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapa benägenhet för att acceptera ett nytt Jalta hos de nationer som
skulle bli dess offer.
Men om den nationella undergången tycks given i ett krig
supermakterna emellan blir vår lott i uppgörelsen där de delar världen sig
emellan inte stort bättre. Oavsett på vilken sida om gränslinjen vi
skulle hamna skulle supermaktsväldet över oss i längden innebära
nationell och social undergång.
Den enda möjlighet som gives oss att överleva som nation är att
fullfölja en principiell utrikespolitik. Att i samverkan med övriga
alliansfria, och andra små och medelstora stater - och nu även forna
stormakter - som hotas av ett sådant nytt Jalta mellan supermakterna
bekämpa intressesfärerna och den hemliga diplomati som förbereder
dem; hålla benhårt fast vid principerna om suveränitet och
ickeinblandning.
Ambassadör Jean-Christophe Öbergs totala brist på intresse för de
principer på vilka vår existens som nation vilar är olycksbådande.
DN 22-8-1981
Fredsfrågan
En gång - det var på hösten 1960 — var jag på en vinsovchos i
Tadjikistan. Konjaksfrukosten hade glidit över i hetvinsmiddag för att
utvecklas till champagnesupé och nu var det min tur att stå upp och
hålla tal. Jag tog ett stadigt tag i bordsskivan, öppnade munnen och
släppte fram orden. De var stora och skimrande och steg mot de eviga
stjärnor som gnistrade i natten ovan oss. Jag kände hur orden lyfte.
Jag var full av känsla och jag bubblade över med ord. Det tyska
språket formulerade sig i strupe och mun och skimrade när det kom
fram över läpparna och ljöd över bordet.
Efter en stund knuffade Pavel Toper från Inostrannaja Literatura
mig i sidan. Det var han som skulle översätta mig. Han viskade:
- Verbet, Jan! För helvete, verbet!
När jag läser Sverker Tiréns öppna brev i Arbetaren 28-8-81
uppleverjag Topers oro. Jag läser en gång, jag läser två gånger, jag läser tre
gånger men hittar inte verbet. Det framgår att han känner mycket.
Han stampar i språket och fäktar i fraserna. Han vill mig någonting.
Det är någonting han försöker komma fram med. Det är någonting
som angår honom personligen och som kräver det privatiserade
brevets form mitt i det offentliga samtalet. Men aldrig kommer verbet.
Jag har ju skrivit mycket om fredsfrågan. FiB/K nr 14 1981 och DN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
