Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22-8-81, för att nämna några av de senaste inläggen i debatten. I stort
sammanfaller min syn på skeendet med den som redovisas i
Arbetarens ledare i det nummer där Sverker Tirén publicerar sitt öppna brev.
Det finns olikheter. Jag skall ta upp dem längre fram.
Tre meningar som djupt upprör Sverker Tirén lyder i FiB/K nr 14:
”Nu är Ryssland starkast. Vi stryker med. Det är klart.”
Det låter ju förfärligt och konstigt cyniskt. Men den som läser de två
tidigare meningarna upptäcker att jag faktiskt skrivit något annat än
det Sverker Tirén hävdar:
”Det val vi tycks stå inför är antingen ett krig mellan supermakterna
som utkämpas över oss och på oss. Styrkan mellan de två kan
växla.”
Direkt därefter - på samma rad - fortsätter originaltexten med de tre
meningar som gjort Sverker Tirén så upprörd att han tappat verbet:
”Nu är Ryssland starkast. Vi stryker med. Det är klart.”
Jag har skrivit det många gånger; jag kan skriva det igen. Ett krig
-även ett kärnvapenkrig - mellan supermakterna leder med säkerhet
inte till hela mänsklighetens undergång. Men om vi skulle överleva ett
kärnvapenkrig mellan supermakterna som utkämpades över oss och
på oss vore det ett mirakel. Detta är såvitt jag förstår också
Arbetarens uppfattning. Jag finner Sverker Tiréns citat ohederligt.
Jag delar - och har också flera gånger gett uttryck åt - den
uppfattning Arbetaren redovisar i sin ledare:
”Som småstat lever Sverige farligt. Den närbelägna stormakten
Sovjet har under de senaste tjugofem åren anfallit tre småstater.
När som helst kan det hända igen, i Polen. Där finns numera den
största krigsfaran i Europa — den sovjetiska diktaturens
självpåtagna rätt att kontrollera samhällssystemet i en rad småstater. Och
även om de tidigare anfallen har skett med konventionella vapen så
finns kärnvapen där hela tiden i bakgrunden.”
Det är möjligt att jag skiljer mig från Arbetaren i synen på
alternativen. Jag ser inte alternativen vara krig eller fred utan undergång eller
överlevnad. Undergången kan ske endera genom det stora kriget eller
genom en ny intressesfärsuppdelning mellan de två supermakterna. I
en sådan uppdelning skulle vi gå under socialt och nationellt oavsett
på vilken sida om den nya gränslinjen vi hamnade i denna supermakts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
