Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Indokina och Chile och ser just nu i Centralamerika. Däremot är det
Sovjetunionen som i Europa, Asien och Afrika är farligare. Men
bedömningen av de olika supermakternas relativa farlighet blir
naturligtvis olika i Centralamerika och i Europa. I och för sig är detta inte
annorlunda än situationen kring det Första och Andra världskriget.
Tysklands skuld till Första världskriget var en allierad
krigspropaganda. Under Andra världskriget var däremot Tyskland och Japan de
aggressiva och krigsdrivande. Men den tyska propagandan om den
brittiska imperialismen i Indien var rätt riktig och det är svårt att i
Burma och Indonesien förklara Japan värre än Storbritannien och
Holland. Den ena supermakten kan en viss tid vara farligare än den
andra; nu är det Sovjetunionen som på fyrtiotalet Tyskland och Japan
men det är ju ingen ideologiernas kamp eller det godas kamp mot det
onda.
I den mån det finns en god sida så är den folkens vilja till oberoende
och självständighet; alltså kamp mot att bli inlemmad i inflytelsesfärer
eller bli klientstat. Jag säger detta då det fordras mycket av oss liksom
av andra folk som vill överleva i denna rasande kamp mellan
supermakterna. Framförallt krävs medvetenhet om att det inte är en
ideologisk kamp där vi bör ta ställning för Sovjetunionen om vi i Sverige vill
ha löntagarfonder, utbyggd offentlig sektor och ökat
samhällsinfly-tande. Eller försvara oss mot Sovjetunionen för att vi är mot detta. Vi
är faktiskt i det läget att vi har ett gemensamt och nationellt intresse;
att överleva som självständig nation. Det nationella försvarets tid är
icke förbi i Europa.
I likhet med andra stater kan vi periodvis tvingas böja oss för den
ena eller andra makten i vår närhet. Vi gjorde så både under och efter
kriget. Själv reagerade jag mycket starkt mot denna eftergift spolitik.
Men jag tror den i stort var en riktig politik. Dock brast den kalla
medvetenheten om varför vi handlade som vi gjorde vid vissa
tillfällen; den bristningen var farlig. Per Albin kunde böja sig för Tyskland
just därför att han icke var tyskvän eller medlöpare och att folket
visste detta. Hade det funnits tveksamhet om honom - det fanns ju
andra socialdemokratiska och borgerliga politiker som var tveksamma
— så hade också mindre eftergifter än Per Albins kunnat bli
katastrofala för oss. Vi är ett alltför litet land för att kunna överleva en
statsminister med retorik i kris.
Den sovjetiska invasionen av Afghanistan visar hur faran för
Sverige ökar. Enligt 1907 års fördrag mellan Ryssland och Storbritannien
var Afghanistan neutralt. Efter det tredje afghansk/brittiska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
