Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var den naturligtvis inte. Stalin bedömde situationen ungefär som
den svenska regeringen gjort när den tog avstånd från Nationernas
Förbund. Ingen ansvarig rysk statsman kunde i det läge som rådde
sommaren 1939 sagt nej till ett tyskt erbjudande om
icke-angrepps-pakt. (De hemliga avtalen om Europas delning och Polens förintelse
var däremot brottsliga och brottsligt kortsynta och dumma.)
I det ögonblick Kina ser väst lika svagt och förvirrat som det var
sommaren 1939 och bedömer Europa som defaitistiskt och oförmöget
att på allvar försvara sig då måste en ansvarig statsledning i Kina
radikalt lägga om sin politik. Det betyder ingen förändring i synen på
den sovjetiska imperialismen och dess allmänfarlighet. Men det blir en
politisk nödvändighet.
En sådan omläggning av Kinas politik skulle drastiskt förändra
villkoren för Europa. Vår säkerhet skulle försämras. Riskerna för krig
i vår närhet omedelbart öka. Ett sådant kinesiskt handlande skulle stå
i direkt strid med svenska nationella intressen. Men om vår
trovärdighet skulle minska och Europas trovärdighet fortsätta att förfalla
blir en sådan kinesisk-sovjetisk pakt trolig.
Den andra stora förändringen är den som håller på att ta form nere
på kontinenten. Det är påtagligt att Västtyskland och Frankrike
fjärmar sig från varandra i sin utrikespolitik. Fredsrörelsen växer i
Västtyskland. Olika politiker framträder plötsligt som fredsvänner och
avspänningens förespråkare. Bakom detta skeende finns enkla
ekonomiska realiteter. Den svenska stålindustrin går på knäna, den franska
viker sig men den västtyska kan få en relativ blomstring. Det är en
blomstring på sovjetiska kontrakt. Sovjetunionen är också beredd att
förse Västtyskland med energi. (Den lama solidariteten med det
överfallna Afghanistan förklaras ju också av att Europa skall göras
delaktigt av rovet; Sovjetunionen plundrar Afghanistan på gas och
exporterar billig gas till Europa.) Det agrara Sovjetunionen kan inte försörja
sig. Det överlever på importerad spannmål. Dess ekonomi och
upprustning drivs med krediter från väst. Men å andra sidan är det den
nya västtyska östpolitiken som kan få de väldiga västtyska monopolen
att överleva.
Det som här börjar avteckna sig och som redan fört till stark
neutralism och stora fredsrörelser är en ny upplaga av Bismarcks
Rysslandspolitik. Det är ingen ideologisk fråga. Det är inte tal om
någon socialism i Västtyskland - även om politikerna kommer att
finna vackra ord: ”Europeisk fred” eller ”Avspänning med mänskligt
ansikte” eller något liknande. Det är sedan Preussens uppkomst en av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
