Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan naturligtvis undvika hela denna problemställning. Man kan
snävt begränsa sitt synfält till Sverige här och nu. Röra sig inom systemets
ramar. Föra en konstnärlig kamp inom dessa ramar. Då kan man mycket
väl känna sig socialistisk och revolutionär genom att hylla en av den
borgerliga kulturens yttringar som socialistisk. Men det är illusionsmakeri. Då
blir man som fången som sitter i sin cell och ”tänker bort” murarna. Man
blir inte fri för att man bedrar sig själv.
Medvetandet om denna situation måste upplevas som ett djupt tragiskt
medvetande av varje konstnär som önskar spränga det möjligas ramar.
Vad man dock kan göra - även inom filmen - det är att klart medveten om
den begränsade friheten dock söka arbeta. Inom filmen tror jag där att TV
ger de största möjligheterna. Det ger det sämsta ekonomiska utbytet. Men
den största publiken.
Det kan där vara möjligt, både med reportage och med fiction att
formulera problemen så att man undviker de mer automatiskt verkande
spärrarna och kan smyga in ett visst medvetande. Jag säger ”smyga in” därför att
spärrarna är starkt utbyggda både hos publiken och inom
organisationerna. Det är ingen tillfällighet att Sveriges Radio fortfarande är bundet av
Styrelsebeslutet från 11-3-66 om ”demokratin såsom den tolkas inom
västerländsk kultur”. Alltså inte förklaringen om de mänskliga rättigheterna
(10-12-48).
Mot vad jag nu sagt kan invändas att jag inte diskuterat konstnärligt.
Men för snart 2 500 år sedan ställde Mo Ti en fråga till en konfucian:
— Vad finns det för skäl att spela musik?
Svaret var:
— Musik spelas för musikens skull (ev för nöjes skull). Mo Ti sade då:
— Du har inte svarat på min fråga. Antag att jag frågade: Varför skall
man bygga hus? Och du då svarade: För att hålla undan vinterkyla och
sommarhetta och skilja män från kvinnor. Då hade du givit skälen att
bygga hus. Nu frågar jag: Vilket skäl finns att spela musik? Och du svarar
musik spelas för musikens skull. Det är som att säga: Varför skall man bygga
hus? och svara: Hus byggs för husens skull.”
Mo Ti blev nu ordentligt lyst i bann. Inte förrän under Chingdynastin då
revolutionen stod för dörren började han åter bli läst i Kina.
Men klart är att det finns ingen konst för konstens skull. Det finns heller
ingen konst för människans skull. Det finns blott konst för konkreta
människor. Den kan skapas för de privilegierade. Den kan också inom det
möjligas ramar söka undergräva privilegierna. Konsten kan vara revolutionär i
den mening att den ökar publikens medvetande om samhällets inneboende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
