Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givna ramarna. Fållorna existerar blott för dem vilka likt höns
fangslas av ett kritstreck över näbben (men gör verkligen höns
det?). Romaner, essayer, analyser, polemiker, beskrivningar,
reportage; ord organiserade till helheter. Orden skrivs icke för att fylla
den givna formen; den nödvändiga formen bildas av de
organiserade orden.”
Klippböcker, skriver vissa författare lite skamset när de ger ut
sådana samlingar kortare texter. Det gör mig misstänksam. Som
om de tror sig vara författare när de skriver långt och hittar på och
någonting annat när de skriver kortare och/eller söker skriva i sak.
Den uppdelningen är historiskt ny. Varken Diderot eller Goethe
kan klyvas på det sättet. Den hör borgerligheten till i dess redan
tidigt insättande förfall. (Det är också den uppdelningen som gjorde
det möjligt för Lukacs att förfalska Balzac; göra honom till
progressiv mot sin vilja; låtsas som om Balzac inte formulerat sin politiskt
förebådande nyreaktionära syn helt tydligt såväl i stora romaner
som i lysande artiklar.) I den längre traditionen rör det sig om ett
och samma skrivande arbete i olika former.
För mig var det läsandet som mot krigsslutet gjorde det möjligt
att vara samtida men inte modern. Skola och press och radio bara
skvalade. Lärare, journalister och de årens författare, som vi
kallade dem, diktarna, sade de själva, följde med strömmen. Kunde
inte ta ställning. Hade inget fotfäste. Jag däremot fanns i
dagspoliti-ken och genom läsandet både samman med Diderot (jag kunde lika
gärna ta Paracelsus, Tjernysjevskij, Egon Erwin Kisch, Mark
Twain eller något annat namn och någon annan tid i den
samtidighetjag då erkände) och som antifascistisk dörrknackare i Fredhäll.
Det var läsandets fotfäste som gjorde det möjligt att rycka på
axlarna vad än statens, familjens och det tillfälliga samhällets
företrädare sade. Att handla medvetet mitt i tiden. I den samtidigheten
borde jag arbeta vidare menade jag. I min tur medvetandegöra och
ge fotfäste. På olika sätt. Så småningom lärde jag hantera orden,
och efter några årtionden fick jag dem tryckta. I ”Skriftställning”
gav jag resonerande korta texter som skulle vrida synen rätt åt
läsarna. Men om jag plötsligt åter satt i Göingeskogarna en
vinternatt 1949 med Gustaf framför kakelugnsbrasan hemma i rummet
med alla mina böcker i Lilla Byröna i KafFatorp, drack brännvin
och talade om arbetet och den medvetandegörande uppgiften och
han frågade hur det gått sedan han dog skulle jag ju inte kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
