Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förresten. Ena dagen vill man i Kina ge mig ett hedersdoktorat för
den; nästa dag fördöms jag som vänsterist och ambassadören i
Stockholm, min gamla rödgardisttolk från de långa resorna under
Kulturrevolutionen vågar inte ens se mig på middag. Men sådant
skall man inte ta på allvar om man ingår i den stora samtidigheten.
Då har man ju läst om det långt innan man levde det. Jag ser det ju
här i Sverige. Vissa år är nästan alla redaktioner stängda. Så var
det på femtiotalet. Så var det 1971 efter det Vennberg fatt ut mig ur
Aftonbladet. Då fanns bara Gaudeamus. Andra år står alla dörrar
öppna. Det manuskript som inte kunde tryckas i den ena tiden når
framgång i den andra för att åter förkastas i nästa. Det blir som att
jumpa sig fram över rännorna där det är strömt. Fast avståndet
mellan flaken bör inte bli allt för stort. Då försvinner man i mörkret
med sina ord i näven. Det har många gjort.
Jag står framför hyllan. Visst skulle jag kunna formulera såväl ett
litterärt kritiskt fördömande av mitt språk, mitt arbetssätt, mina
förlagor som en hyllning och göra det med alla referenser och hela
apparaten i det ena fallet som det andra. Bättre och kunnigare än
de flesta kritiker jag läst för övrigt. Det är inte bara en fråga om
yrke. Jag har också lärt mig tidens ålder. Men det hjälper inte
mycket. Hade jag vid tjugotvå års ålder vetat att den pågående
onödigheten skulle så dra ut på tiden förbi min egen livstid skulle
jag kanske sagt mig att det då vore viktigast att lägga de fa
arbetsdagarna (man har ju inte ens 20 000 stycken dagar att använda när
man börjar och av dem slösar man en hel del på semestrar,
sjukdomar och onödigt umgänge!) på ett enda stort och nödvändigt
grundarbete. Jag kunde ju ändrat kurs. Genetik intresserade mig.
Julen innan hade jag ju just i Kaffatorp diskuterat det mycket med
Antonio som var ärftlighetsforskare.
Kanske hade jag gjort det. Men kanske inte. Jag formades ju och
blev till när jag läste de längesedan döda. På något sätt skulle jag
nog ha lyckats övertyga mig själv om att mina ord kunde fungera på
motsvarande sätt för andra. Borne visste aldrig att jag skulle finnas!
Detta är en romantisk konstnärsroll. Visst! Redan 1949 skulle jag
sagt att vi lever i framtidens förmars och tvingas lyfta på locket och
skriva om vad som stinker upp mot oss. Den bestämde också min
hållning till akademier, fint umgänge och sällskapsdeltagandet i
Svenska-Litteraturen. Jag deltar inte.
Men det är en romantik på marknadens villkor. I arbetet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
