Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen i Förenta Staterna eller Japan eller Singapore — släppa den
tredje industriella revolutionen lös. Inte ens producera livsmedel för
eget behov i det som var Europas kornbod. Den ryska
efterblivenheten är krigsdrivande nu som på tsarens tid. (Man kan för övrigt
jämföra med förhållandena i Hitlertyskland och det militaristiska
Japan inför Andra världskriget.) Mot mitten av sjuttiotalet tycktes
det möjligt att skapa en kollektiv säkerhet mot den ryska
expansio-nismen. Möjligheten fanns ännu mot slutet av sjuttiotalet.
Man kan diskutera hur det kom sig att denna kollektiva säkerhet
mot det aggressiva Ryssland blev omöjlig. En del av skulden — en
stor del — vilar på den europeiska socialdemokratien som drev en
kortsynt europeisk avspänningspolitik. Denna bidrog till att de
isolationistiska krafterna i Förenta Staterna blev starkare. Reagan
kom att bli företrädare för en politik som närmast kan betecknas
som ”America first”. Kina lade följdriktigt om kursen i sin
utrikespolitik.
Det förtjänar att påpekas att opportunistiska politiker som Willy
Brandt och Palme — vilka inte vågade ta kontakt med Kina dessa
år utan av omsorg om sin europeiska avspänning och öppning mot
Moskva skickligt bekämpade ansatserna till kollektiv säkerhet —
verksamt bidrog till att minska Västeuropas säkerhet. Nu söker
Kina för sin säkerhets skull avspänning med Ryssland och Förenta
Staterna spelar supermaktsspelet med Ryssland över Västeuropas
huvud och Palme har ryska u-båtar i Stockholms hamn.
Att den västeuropeiska nya östpolitiken och supermakternas
avspänningsmanövrer lett till en kvalitativt ny situation visade sig i
skiftet mellan sjuttiotal och åttiotal. Den vietnamesiska invasionen
av Kampuchea och den följande ryska invasionen av Afghanistan
utgjorde en uppenbar vattendelare i världspolitiken.
Se på skeendet kring Afghanistan! Det visade sig att Ryssland
kunde rycka in i ett neutralt grannland, avrätta dess regeringschef,
tillsätta en lydregering och genomföra en grym folkmordspolitik
utan att den andra supermakten uppträdde på annat sätt än vad
den gjort när det gällt rysk inmarsch i upproriska lydländer inom
den erkända ryska inflytelsesfaren som Ungern eller
Tjeckoslovakien. Förenta Staternas massmedier hojtar. Man kanske låter sända
några gammalmodiga bössor. Det är allt.
Skälet var att de två supermakterna redan hade gjort upp om
Afghanistan i sitt avspänningsspel om makt och inflytelsesfarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
