Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot civilbefolkningen slås med samma uppgivna fasa som en gång
regeringarna i Europa inför Wehrmachts och Waffen SS’ brutalitet.
Grymhet lönar sig. Att flyga an mot flyende människohopar och
låta kulorna spela mot dem heter därför också på engelska to strafe
från det tyska strafen, att straffa.
Men det afghanska folket kämpar. Ytterst blir det denna väpnade
kamp från ett fattigt folk mot en överlägsen fiende som avgör. Utan
den väpnade kampen finns ingen möjlighet för det afghanska folket
att överleva. Ännu kan den ryska krigsmakten tåla sina förluster.
De höga ryska officerarna använder Afghanistan som ett område
där man på ett fältmässigt sätt kan träna befal. Det är ju också mest
bara meniga som dör och det är inte värre än en svår manöver med
skarpa skott. Dock om de ryska förlusterna tenderar att bli så stora
att det är risk för att det tåliga ryska folket börjar reagera inför de
många egna döda då kan det bli politiskt viktigt för de ryska
herrarna att dra sig ut ur Afghanistan. I det långa kriget kan
afghanerna tillslut segra. Om de inte fördrivs.
Nu denna höst står många afghaner inför valet att svälta bort
eller att fly. I detta läge blir också humanitär hjälp — precis så som
den ryska ledningen hävdar — ett direkt hot mot det ryska
herraväldet i Afghanistan. Varje krona till hjälp åt det afghanska folket är
därför ett direkt bidrag till den afghanska frihetskampen.
Men varför skall vi då överhuvudtaget bry oss om vad som
händer med det afghanska folket?
Svaret är enkelt och egentligen rätt självklart. Sverige är ingen
supermakt. I Washington spelar de gamla herrarna — med kalla
och varma krig, med avspänning och intriger och
propagandakampanjer — om världsherraväldet med de gamla herrarna i Kreml.
För båda är Afghanistan och Sverige blott bondeoffer i det stora
spelet. Men för afghanerna är Afghanistan inget taktiskt bondeoffer
och för oss är Sverige inget som kan tillfälligt uppges. Liksom detta
liv är vårt enda liv är små länder små folks enda hem. Solidariteten
är nödvändig för vår egen skull.
Om solidariteten i det spanska krig som föregick det Andra
världskriget — det krig folken den gången förlorade och därmed
förlorade sig in i det Andra världskriget — citerade Hemingway den
engelske sextonhundratalspoeten John Donne. Orden är lika giltiga
i dag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
