Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tistiskt sammanfallit med föräldrarnas sociala ställning.
Att det nu åter är möjligt att driva privatskolor lönsamt säger
faktiskt en hel del om klassförhållanden. Att arbetarklassen eller
fattig och lägre mellanbönder skulle visa någon entusiasm för att de
som har råd att betala fatt denna genväg till högre utbildning och
välbetalda poster har jag inte ens sett skrivet i Kinas officiella
medier.
I Kina görs i dag frågan om den teoretiska äganderätten och inte
den verkliga makten till själva frågan. Sålänge den formella
äganderätten i teorien inte är privat råder socialism. Det är knappast
vetenskapligt korrekt ens enligt borgerlig vetenskap och än mindre
från marxistiskt håll sett. Jag hänvisar till vad jag skrivit i
”Kinesisk by 20 år senare”. Om jord kan disponeras och ärvas och
övertas och drivas med anställd lönearbetande arbetskraft (om än
blott den lagliga 2+5) då blir den kollektiva äganderätten lika
teoretisk som en gång de indiska furstarnas teoretiska äganderätt till
all jord.
Det finns i Kina industrier som tas på kontrakt av någon
entreprenör — som den cementfabrik jag hänvisade till — och det finns
fabriker som grundats av något kollektiv där direktören har sista
ordet i alla frågor. Detta är inga hemligheter. De kinesiska
tidningarna är fyllda med berättelser om dessa förhållanden. Kampen mot
”risskålen av järn” blir också kampen mot odugliga och
uppstudsiga arbetare (som avskedats och fatt återkomma först efter att ha
bett direktören om ursäkt). Hur man ser på detta beror — som Mao
Zedong sade — på från vilken klasståndpunkt man ser det.
I China Daily 21 maj 1984 berättar direktör Le Daixin om sina
arbetsmetoder i Jinghua på privat initiativ kollektivt ägda
konst-och leksaksfabrik:
”Vi har minskat till ett minimum det byråkratiska käbbel som
plågar statsägda företag. Till exempel, som direktör har jag sista
ordet i nästan alla frågor. När jag nås av mina underlydandes
(”inferiors” i original J.M.) ansökningar då antingen tillstyrker jag
dessa eller avslår dem men jag överför inte ansvaret till andra.”
Det är en effektiv fabrik också därför att det inte finns några
speciella propaganda- eller fackföreningsavdelningar:
”Till exempel har vår partisekreterare överinseende såväl över
politiska som administrativa frågor: vår chefsbokhållare tar hand
om arbetarnas fackförening.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
