Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördömas bleve det inte många kvar. Men Richard Wright var inte
som de andra. Han hade slagit mynt av denna sin konflikt och
passat på att hoppa rätt över till den säkra sidan. För det föraktade
vi honom som människa även om vi respekterade hans berättande
och hans litterära stil.
Nu finns skäl att åter diskutera femtiotalet. SAP var inte
socialistiskt. Men det innebar inte att vi lät oss värvas av PHM
(Planhus-hållningsmotståndet). Idag när Arbetsgivareföreningen öppet gått
in för att köpa upp intellektuella heter PHM Timbro. Jag ser inget
skäl att hoppa över till den fallan bara för att SAP inte heller 1985
är ett socialistiskt parti.
Och imperialismen förblir imperialism också när
socialimperialismen ockuperar Tjeckoslovakien och för krig med Afghanistans
folk. Visst tvingas afghaner och nicaraguaner och andra utnyttja
motsättningarna mellan imperialistmakterna men man bör lika
fullt akta sig för att hoppa rätt i famn på organisationer som
”Kongressen för kulturens frihet”. Då på femtiotalet sade vi att den
luktade och vi höll oss undan. Vi hade rätt. Den var en
CIA-organisation. Likadant är det nu. Världsfredsrådet luktar illa. Det
tjänar socialimperialismens aggressiva krig. Men också Resistance
stinker.
Visst fanns det föredömen på femtiotalet. Dashiell Hammet var
ett. Inte bara för att han kunde berätta och hade en god stil utan för
att han höll som människa. Det trots att han söp. Han visade det
när han ställdes inför rätta. Det var Irving Saypol, den mest kände
av Förenta Staternas kommunistjägare, han som nyss hade lyckats
fa Rosenbergs fällda, som var åklagare också i det målet i juli 1951.
Men Dashiell Hammet böjde sig inte en tum. Han vägrade
uppträda som angivare och berätta — ens svara på frågan om han visste
— var de kommunistledare höll sig gömda som den federala polisen
jagade. Han föredrog att gå i fängelse. Och när han kommit ut ur
fängelse, sjuk och fysiskt slut och McCarthy tog tag i honom, och
Roy Cohn grillade honom vägrade han fortfarande att böja sig. När
de kommunistjagande ämbetsmännen inte kunde bryta ner Hammet
med fängelse och han inte gav sig när de svartlistade hans böcker
och stängde av hans inkomster sökte de komma åt honom genom
att yxa till ett skattekrav på $ 140 795,96. Men han brydde sig
heller inte om det. Han hade den moral som Richard Wright
saknade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
