Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peyreflttes ”Des Franfais”. En roman som dock är röd och inte
svart. Till och med liket i soptunnan fmns i svensk politik klart
synligt och ordentligt belagt och luktar sedan länge. Inte Alain
Delons och familjen Pompidous vackre vän utan liket efter vackre
vännen Hans Wallenstrand. Bara berättelserna om
polisutredningarna i de två fallen blir märkvärdigt lika. Frankrike är inte värre än
Sverige. Det fmns ju här som där också annat. Inte så omskrivet.
Man dör också i Sverige kring maktens cirklar på märkligt sätt
ibland. Och far inte ens äran att bli tragisk.
Visst kan man alltså.
Men då skulle också tigas som det tigs i ett opartiskt och sakligt
land med respekt för demokratins värden. En som visste det skrev
mig om det. När Vilhelm Mobergs bok ”Det gamla riket” var
aktuell och kunde bli politiskt farlig för de övre då tegs som på
kommando.
”Samtidigt med brevet följer min bok ”Det gamla riket” från
1953 . . . det är alltså rättsrötan förklädd till en roman, men
namnnycklar bifogas. Vennberg förundrade sig nyligen över att boken
inte blev åtalad! Nej, så dum var man naturligtvis inte ... då hade
den ju gått ut i en väldig upplaga, nu blev försäljningen mycket
begränsad! Man gick en annan väg och skapade tystnad kring
boken, som bara anmäldes i fyra eller fem tidningar vid
utgivningen . . . Och skandaler har vi fortfarande. Se t.ex. på denna med
Wennergrenssamfundets försvunna millioner. Den behandlas med
samma tystnad i pressen som Haijby-aflaren på sin tid . . . innan vi
lyckades spräcka hemligstämpeln. Gubbarna i Wennergrensaffären
är alltför höga, en Nobelpristagare, två professorer, en medlem av
Svenska Akademien . . . etc. Du skall se att det blir som i
Haijbysa-ken . . . intet åtal mot de höga ämbetsmännen.
Och så dyker Säpospöket upp igen.”
Vilhelm Moberg menade att jag skulle ta vid och skriva det. Det
vore en plikt. Jag ville ju inte bli fin, komma i Akademien, fa
ordnar, bli medlem av Sällskapet och hade skrivförmågan,
kunnandet och därtill den nödvändiga totala bristen på respekt för den övre
fanaden i staten.
Hittills har jag dock bedömt det som att just Mobergs försök —
på vår sida — och sådana som Peyrefltte — på den svarta sidan —
visar att de övre har alla möjligheter att föra undan och
oskadliggöra sådan kritik. Förklara det okonst först och obefintligt sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
