Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Freeman om det sovjetiska tjugotalet i ”An American
testament” från 1936. Anna Louise Strong om Stalintiden i ”The Stalin
era” från 1956. John Scott om femårsplansbygget i ”Vad gör
Ryssland bakom Ural?” från 1943. Edgar Snow om den kinesiska
revolutionen i ”Röd stjärna över Kina” från 1937. Rewi Alley om det
kulturrevolutionära årtiondet i Kina och lära-av-Dazhaikampanjen
i ”Shansi” från 1980.
Men John Reeds reportage erkändes i den borgerliga
offentligheten först sextio år efter hans död. Edgar Snow tvangs länge försörja
sig på att översätta seriemagasinstexter då hans (korrekta!)
reportage var politiskt olämpliga; Anna Louise Strongs sammanfattning
av det trettiotal och fyrtiotal hon tillbringade som skribent i
Sovjetunionen förblev i det närmaste okänd utanför de trängre
vänsterkretsarna. Alleys faktafyllda reportage om Shansi under
kulturrevolutionens årtionde drabbades av ödet att först förbises i Väst för
att den var ”kinesisk” och sedan dras in och makuleras i Kina för
att den var maoistisk.
Under sextiotalet kom flera skildringar av det kalla kriget skrivna
av västliga historiker vilka redovisade hur den officiella
informationen snedvridits. Dessa ingick också i den tidens uppgörelse med
Algerietkrig och Vietnamkrig. Då återupprättades journalister som
Edgar Snow och John Reed. Nu är det politiska läget ett annat och
för närvarande är Paul Hollanders bok om de politiska pilgrimerna
riktningsgivande för den officiella västliga politiska debatten om
synen på ryska revolutionen och på Tredje världens befrielse. Och
Hollander för den subjektiva traditionen vidare. Hans bok blir till
en spegelbild av den officiella sovjetiska synen. Högerhand möter
identisk vänsterhand i glaset. För Hollander, liksom för Andropovs
ideologer, är det egna samhället den axiomatiska normalitet och
modell mot vilken allt avvikande ses just som avvikande och måste
tolkas psykologiskt.
John Reed (död 1920) förekommer hos Hollander som
Mussoli-nibeundrare i en fotnot; Joseph Freeman (vars intelligenta och
mångfacetterade skildring fick den för ett litterärt verk rätt unika
äran att utsättas för en egen fördömande artikel i Kommunistiska
Internationalens tidskrift; det var för övrigt i dess sista
förkrigsnum-mer — ”Kommunistische Internationale” Heft 8/1939 s. 1018—
1019) görs till en dumt nevrotisk sovjetbeundrare.
Och allt psykologiseras och ideologiseras. Det uppenbara görs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
