Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man inte ens mot sådana stupiditeter som Arrabals argument att
medicinförpackningarna är trevligare i Florida än på Kuba.
Och med en naivitet som jag alltid vetat vara en Tredje ståndets
propagandalögn när den tillskrevs Marie-Antoinette frågar man
varför Tredje världen hungrar då det fmns så goda kakor att äta hos
oss; varför skulle inte den svenska vägen stämma för Kuba?
Själv var jag nästan lika misstänksam när de genomsnittliga
europeiska intellektuella uppdaterade sig åt rätt håll 1964 som jag
varit när de uppdaterade sig ur anpasslighet i skiftet mellan 1942
och 1943 (”att ro” hette det då) och misstankarna bekräftade sig
när de blev personligen besvikna på världshistorien. 1943 års män
blev lämpligt besvikna 1948 när massornas revolution blev allvar i
Kina och hoppade då till kulturell frihet. 1960-talets intellektuella
blev besvikna när deras ord om den kommande ekonomiska
världskrisen och Sukp:s förvandling till ett fascistiskt parti besannade sig
och ställde dem inför ett Rhodos där det gällde att äntligen hoppa.
Men också denna intellektuella uppdatering till nytt
böjningsmönster är historisk. Och det fmns dock tillräckligt många som än
menar vad de sade när de 1968 sjöng att det finns dom som aldrig
kan lära av historien och att det väntar nya skördar längre fram.
(Expressen 29/5 1984)
Diderot och det borgerliga förnuftets fördömda tradition
Anteckningar och stolpar till den första Diderotföreläsningen i Umeå
den 28 februari 1987.
Den förmögne knivsmedsmästaren Dedier Diderots son Denis
Diderot hade inte som sin far blivit borgare i Långres och heller
varken präst eller jurist som familjen bestämt. Han tvangs bryta
med sin far för att bli fri skriftställare.
År 1765 när den då femtiotreårige Denis Diderot arbetat med
Encyklopedien i aderton år och nu kunde publicera de tio sista
volymerna antecknade han inte utan självmedvetande:
”När jag jämför den ringa tid, som vi anslå åt arbetet, med de
förvånande framsteg vi icke desto mindre göra, säger jag mig, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
