Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulla. Lovade processa mig ända upp i HD om så vore. Men jag var
glad över den goda aflaren och gick med på den förlikning de
föreslog. Mot att Åhlén & Åkerlund överlät ett av sina många
vilande bolag på mig fick de behålla sina handlingar.
Jag visste hur det brukade gå med tidningar och tidskrifter på
den vänsterkant där jag alltid funnits. Partier och organisationer
intrigerar och manipulerar, till slut styr de dem till undergång. Så
gick det med gamla Folket i Bild, så gick det med Tidsbilden, så
gick det med Veckopressen, så gick det med Tidsignal. Det gällde
att neutralisera dem.
SAP:s ledning skulle inte gå att göra något åt trots att många
bland oss var socialdemokrater och tidningen i många frågor stod
gråsossarna nära. Partiet tål aldrig tvärpolitiska organisationer
eller närstående men oppositionella tidningar. Jag menade att vi
därför måste se till att dess funktionärer och statsanställda
ämbetsmän inte fick grepp på oss; annars skulle vi aborteras som
Tidsbilden eller dö spädbarnsdöd som senare Stockholms-Tidningen.
Alltså en självständig folkrörelse utan någon form av
organisations-stöd eller tidningsstöd eller liknande.
Med CUF upprättade vi goda relationer. Jag ansåg dem då (på
den tid de kallades Åsa-Nisse-marxister) mer trovärdigt radikala än
sådana som hyllade marxismen-stencilismen eller varit
kårhusockupanter och börjat den långa marschen in mot kanslihuset. Rune
Lanestrand var en av de första som arbetade med projektet; en av
ur-fibbarna. Fast han och jag var inte överens om kärnkraften.
I VPK tog jag tidigt kontakt med C.H. Hermansson; sedan med
Werner och riksdagsgruppen. I början gav de stöd. Sedan blev
uttrycket ”folkets kultur” ett stridsäpple i deras egna vildsinta inre
uppgörelser. En del av partiets ideologer förde också revolutionärt
krig mot oss i olika spalter innan de lämnade revolutionen för andra
sysslor. Dessutom tyckte några vi var alltför antisovjetiska.
Bylin i KFML/SKP informerades samtidigt som Hermansson.
Många SKP:are kom med i arbetet. Inte heller den organisationen
förmådde dock stabilisera sig. Den utkämpade principlösa
frak-tionsstrider just hos oss. Till stämman 1976 bad jag därför
marxist-leninisterna söka arbeta som leninsk fraktion. Men det hjälpte inte.
1979 höll SKPrarnas strider på att slå ihjäl tidningen helt. Men vi
klarade det. Sedan försvann de.
Vi behövde en miljon för att komma igång sade jag 1971. Själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
