Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig. Nu finns kulturarbetare som skall underhålla och bilda dig.
När du ser att dina problem inte är personliga och inte är
privata då kan du välta allt detta och ta ditt människovärde.
AB 17-3-68
Smältvattnets tid
På morgonen är grinden fastfrusen. När jag sliter upp den drar
järnet vita fåror genom svallet. I skogen möter jag mina fotspår.
De går mot hygget med is i hälarna. Nere vid stranden ligger
snön kvar under vassen. Ekarnas grenverk mot den ljust gröna
himlen och vintervägen över sjön överspolad av smältvatten, över
Torsholmen drar ett vildgåssträck mot nordväst.
Ännu står solen lågt. Lyser in genom fönstret bredvid mig.
Hunden ligger i solgatan på mattan. Huvudet mellan framtassarna.
Nu drömmer hunden. Tassarna rör sig. Det rycker i ögonen,
tassarna rör sig, korta snyftande skall i halsen. Jag går fram,
stryker henne över huvudet och gnuggar knogarna mot hennes
ögon-bågar. Hon vaknar. Ser på mig. Ögonen beslöjade. Förvirrade.
Långt borta ser hon genom mig. Så känner hon igen mig. Skrattar.
Rullar över på rygg. Sparkar med benen. Är liten valp trots att
hon redan är fyra år. Vill bli kliad runt naveln.
Allt detta är ständigt återkommande. Utlöser ingen förvåning.
Vårarna kommer åter min tid ut. Nu sover hon åter i solgatan,
hunden. Hon kommer att uppleva detta fem, sex, kanske sju år
(jag tycker illa om att avliva gamla hundar. För deras eget bästa,
sägs det. Det tror jag inte. Vi avlivar ju inte pensionärer. Inte
ens för deras eget bästa). Alltså kanske än något fler gånger om
allt går väl. Själv har jag lite längre tid på mig. Kanske. Trettio
gånger till bör jag se årets första fågelsträck dra mot nordväst
över sjön. Därefter bör jag ramla av tillvarons hjul. Därefter drar
sträcken mot nordväst mina ögon förutan. Liksom hundar låg i
solstrimmor och drömde och sprang med tassarna i sömnen många
tusen år innan jag fick min första hund. Ingenting är
förvånansvärt och tillvarons hjul rullar vidare.
Men det är ju lögn. Inte så att detaljerna är fel. (Även om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
