Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var nu inte så konstigt. Ty de poliser som bockade var
bara vanliga konstaplar och de brackor som gömde sig var bara
vanliga handelsmän under det att de ynglingar som drällde gatan
utför var blivande hovrättsråd och generaladjutanter och
överdirektörer och underståthållare och envoyeer och rådmän.
Som lärdomsanstalter var våra universitet inte mycket att
hurra för. Professorerna försoffade. Kunskapsnivån låg. Det fanns
här och där en och annan som kunde delta i den allmänna
intellektuella diskussionen i Europa men i stort sett präglades Lund
och Uppsala av andlig platthet och intellektuell ödslighet. Tänk
efter! Hur många var det som var av mer än provinsiell
betydelse efter Berzelius?
På den tiden var våra universitet efterblivna tyska
landsortsu-niversitet. Deras uppgift var att fostra administratörer och
läro-verkslärare burna av den djupt kända övertygelsen att det var
klokare att vara rättänkande än att tänka fritt. Studenterna fick
lära sig sjunga, dricka brännvin, läsa kompendier och använde
f. ö. tiden till att skaffa sig lämpliga relationer för den framtida
karriären.
Det var bakgrunden till ”de fria akademiska medborgarnas”
förakt för brackorna.
Sedan dess har mycket hänt. Produktionsapparaten är nu sådan
att det krävs utbildad arbetskraft. Den vita mössan är borta ty
universitetsstudier är inte längre ett tecken på att den
studerande börjat klättra i karriären. (Relationerna och karriärismen
och allt vad därtill hör vore värda ett eget inlägg.) De studenter
som nu vandrar gatan fram, de dräller inte utför gatan — de
demonstrerar. De går inte gatorna fram som blivande hovrättsråd
utan som blivande lönearbetare. Det är därför helt följdriktigt
att konstaplarna nu inte längre bockar för dem utan släpper
hundar på dem och bultar dem i huvudet med batongerna.
Men traditioner förändras inte omedelbart. De lever vidare.
Och traditioner har makt. Därför måste dåliga traditioner
bekämpas. Gamla tiders studenter roade sig med att kvadda
brackor. Sedan blev de hovrättsråd och då kunde de verkligen
kvadda folk utan spår av skämtlynne. Nutidens studenter blir
inga hovrättsråd; men det finns här och där bland dem
fortfarande en tolerans och en förståelse för det uppträdande som förr
kallades att kvadda brackor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
