Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulric Palme är nationella studentpampar som balanserar på
randen till fascism. Professor Gunnar Biörck står och talar på
lind-holmsnazisternas propagandamöte i Viktoriasalen i Stockholm
och agiterar mot flyktingarna från nazi-Tyskland.
Det vore lättare att räkna upp undantagen, de som inte gick i
fackeltåg och ”protesterade mot judeimporten”, de som inte
hyllade föreställningarna om rasens betydelse och rasblandningens
faror, föreställningarna om staten som livsform och Sveriges
geografiska öde. Det blir då en handfull kommunister, socialister,
borgerliga humanister och bekännande kristna. Men majoriteten
av den akademiska ungdomen i Sverige på trettiotalet var sådan
att den inte släpptes innanför tröskeln i ett anständigt
arbetarhem.
Detta kan förklaras på olika sätt. Man kan förklara det så som
Eric Wärenstam gör:
”De relativt små nationalsocialistiska och pronazistiska
studentgrupperna hade i en ömtålig situation på arbetsmarknaden
lyckats rycka studentkårernas majoriteter med sig.” (Wärenstam,
”Fascismen och nazismen i Sverige 1920—1940” Uppsala 1970,
s. 103,)
Men det är ingen hållbar förklaring. Visserligen var de klart
nazistiska studentgrupperna ”relativt små”, men majoriteten hade
inte behövt ”ryckas med” till rasistiska utbrott; den hade
planmässigt uppfostrats till rasism.
När svenska ämbetsmän talar om Sverige inför utländska
ämbetsmän brukar de med stolthet framhålla att den svenska
förvaltningen står självständig i förhållande till de politiskt ansvariga
regeringsmedlemmarna, att den har en obruten tradition från
sextonhundratalet och att det utmärkande för den höga svenska
förvaltningen är att alla dess ämbetsinnehavare inom både den
statliga förvaltningen och rättsväsendet har samma utbildning och
formella kompetens. De kunde tillägga att de höga
befattningshavarna inom inrikesförvaltning och utrikesförvaltning,
rättsväsende och militärväsende ofta brukade komma från samma
familjer och nästan alltid från samma universitet där de gått på
samma krogar och använt samma prostituerade. Om den svenska
förvaltningen var ett slutet byråkratiskt system så kunde sägas att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
