Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den radikala turismens besvikelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
get lyckats överleva därute i Karibiska sjön. Ty revolutioner sker
i verkliga livet och inte kring seminarieborden.
Ända sedan kriget i Europa tog slut och gränserna kring
Sverige öppnades och jag kunde resa ut ur landet har jag levat och
rest i revolutioner och olika försök till socialistiskt uppbygge. Jag
har rest, bott och arbetat mitt i det. Ibland ett år eller så i taget,
ibland bara någon månad åt gången. Och i Sian, i Kina, sade en
läkare en gång till mig:
— Och då när vi gjort revolution och staden befriats började
vi rensa upp avfall och elände. Vi fick skotta bort skit som legat
kvar i gränderna ända sedan Ming-dynastin (1368—1644 J. M.).
När vi gjort det försvann den värsta stanken och epidemierna
började avta.
Det här har jag försökt beskriva i olika böcker.
På Kuba var jag 1967 för att arbeta. Vi gjorde film. Det var
svettigt och slitsamt. Tid att uppvakta filminstitutsdirektörer,
revolutionära kulturheroer och ryktbara diktare ansåg vi oss inte ha
utan vi reste kring i landet och arbetade bland vanliga tekniker
och journalister. Visst fanns det svårigheter på Kuba då. Där var
småkorruption, byråkrati, ineffektivitet, felplanering, officiella
propagandalögner, privilegier för somliga (rom, biffstek,
stearinljusmiddagar med uppklädda kypare och bil med chaufför) och
umbäranden för de flesta. Det var politiska konflikter. En
mycket sovjetisk journalist jag känt från Peking satt med mig på
Hemingways fiskebar och anförtrodde mig att det var samma
småborgare som tagit makten i såväl Havanna som Peking. Men
detta var ju inte märkvärdigt. Märvärdigt var att det
överhuvudtaget rörde på sig och att Kuba höll på att börja ta sig loss ur
den sekelgamla skamligt vanda underutvecklingen.
När vi kom till Havanna hade kassören på filminstitutet frågat
mig i förbigående hur mycket pengar vi hade. Vi hade
sextiotusen svenska kronor, sade jag. När vi skulle resa fick jag
räkningen. Den var uträknad på öret. Den löd på sextiotusen
svenska kronor. Jag tittade på honom och sade:
— Om vi haft femtontusen, då hade din räkning stämt på
femtontusen, eller hur?
— Visst, sade han.
— Och om vi haft hundrasextio tusen, då hade din räkning
stämt på öret på hundrasextiotusen, sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
