- Project Runeberg -  Barnen Wide. En liten berättelse om deras liv i staden och på Solvik /
47

(1910) [MARC] Author: Anna Schütz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Å, vad han var retsam! En sådan kaxe! Oun steg upp
och skulle taga årorna ifrån honom. Det blev strid, och
innan de visste ordet av, flöt den ena åran iväg ut i sjön.

»Det var då din skull», tyckte Sven.

»Nej, det var allt din.»

»Nu får du fiska upp den själv.»

Sven satte sig ned och blickade stadigt på kyrktornet
mitt över. Oun plaskade och bråkade med den ena åran för
att komma åt den andra, men det ville inte lyckas. Åran
hade hunnit att driva iväg ett stycke, under det Sven och hon
gnabbades.

»Tycker du vi ska sitta här och plaska hela dagen?»
frågade Sven i så försmädlig ton han förmådde.

»Nej, jag tycker du kan hjälpa mig att få fatt i åran och
inte sitta där och se dum ut.»

»Ja, jag får väl lov bistå dig, om vi ska få några
bär i dag.»

»Har man hört, vad han kan ta för en ton mot äldre
folk. Nej, var så god och sitt, jag skall allt reda mig själv.»

Nu hade hon allt »snoppat» honom, tyckte hon.

Åran var dock omöjlig att få fatt i, och Oun önskade
innerligt, att Sven skulle övertaga hennes arbete. Gubben
Jon hade emellertid sett Ouns fåfänga ansträngningar och
kom nu till hennes hjälp, varefter Sven och hon såsom goda
vänner med var sin åra raskt rodde över till andra stranden.

Vägen förde först genom den svala granskogen, där en
bäck porlade och sprang hit och dit i alla möjliga riktningar
»som en liten vove», tyckta Erna. Därefter upp till en ås
med brant sluttande sidor, där skogselden förr gått fram.
Där var »ställen»! Hallon och blåbär växte i oändlighet, och
Oun hade ett utmärkt smultronställe, som hon i hemlighet
anförtrodde Sven, för att låta honom riktigt förstå, att hon
var »alldeles god på honom» igen. Däruppe var den härli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:22:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skwide/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free