Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. En tvungen skilsmessa - VIII. I land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förgäfves försökte de att få fotfäste. De hade blifvit
förda i djupt vatten, der de icke kunde nå botten.
Under några sekunder kämpade de på toppen
af vågen, med ansigtena vända åt det ställe från
hvilket de blifvit bortsopade. De höllo sig tätt
tillsammans. Alla tre syntes angelägna att komma
tillbaka till den mörka, enstaka fläcken som de sågo
sticka upp öfver vattenytan och hvilken de visste
vara gamle Bills hufvud. De tvekade ännu att
öfvergifva honom.
Ännu en gång ljöd hans röst i deras öron.
»Ahoj, gossar!» ropade han, »försök inte att
komma tillbaka. Det är utan nytta. Lemna mig åt
mitt öde och rädda er sjelfva. Floden ligger hårdt
emot er. Vänd om som jag säger. Det bär
säkert till stranden och om jag kastas opp efteråt,
så begraf mig i sanden. Farväl, raska gossar,
farväl!»
Det var för gossårne ett sorgligt farväl; och
kunde de hafva gjort något för att rädda
båtsmannen, så var det ingen af dem som icke velat våga
sitt lif. Men alla voro de medvetna om sin
oförmåga att hjelpa, och då ännu en annan hög våg
kom svallande upp under deras hakor, vände de sig
om i vattnet, togo floden till vägvisare, samt summo
af alla krafter emot kusten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
