Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Hemåt bär det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömmande all tanke på fara, utbrusto i ett
sammanstämmande och ihålligt skratt.
Alla hade de sett kameler, eller afbildningar af
dessa djur; men aldrig förr någon med en sjöman
på ryggen. Tanken på en kamel leder vanligen till
föreställningen af en arab, sittande på djurets rygg,
— en smal senig individ med mörka anletsdrag och
bjerta kläder, en lysande burnus fladdrande kring
kroppen och en turban lindad om hufvudet. Men en
hög kamel, beriden af en sjöman i sjömanskläder — det
var en tafla som kunde narra en Solon att skratta,
ännu mera då en trio af midshipmän. Den framkallade
också från de senare ett sådant skratt, att
Saharas kuster genljudade af en munterhet, som kanske
aldrig förut varit hörd der. Gamle Bill blef icke
ond. Tvertom tyckte han om att se dessa unga
gentlemen i en glad sinnesstämning, och uppmanande
dem att hålla sig tätt efter honom, lät han
grimman slakna och kamelen fick gå hvart han ville.
För en stund gjorde hans följeslagare sitt bästa
att hålla jemna steg med honom, men snart märktes
det äfven för båtsmannen sjelf, att om intet medel
användes att återhålla den otåliga kamelen, skulle
han snart skiljas från dem som vandrade till fots.
Detta medel kände sig ryttaren ur stånd att
finna. Det är sannt, att han ännu höll grimman
i handen, men hon gaf honom blott en obetydlig
styrsel öfver kamelen. Det var ingen rigtig tygel,
icke ens en nosgrimma, och båtsmannen kände sig
lika hjelplös, som om han stått vid styret på en
sjuttiofyrapunding, hvars roder var borta. Kamelhonan
styrde genom den mjuka sandoceanen, än bestigande
sandtopparne, hvilka sträckte sig mot stranden, än
hufvudstupa nedstigande i djupa klyftor, hvilka
sänkte sig likt fåror mellan hafsvågor, och än
gled hon tyst och behagligt framåt, lik en slup på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
