- Project Runeberg -  Slafveriet i forntiden /
111

(1915) [MARC] Author: Carl Lundberg - Tema: Slavery
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anledningar på det värsta pinat sina slafvinnor. Han föreskref
äfven, att ingen ägde rätt att kastrera en annan, hvarken fri eller
slaf. Under det att förut efter en slafägares mördande alla hans
slafvar fingo dödas, mildrades lagen af Hadrianus, som
begränsade dödsstraffets användning till dem, hvilka vid gärningen
varit så nära, att de kunnat lämna hjälp. Lättsinnigt användande
af tortyr förbjöds. Försäljning af slafvar till fäktarskolor,
slafvinnor till kopplare förbjöds. Ingen fick döda sin slaf utan
måste ställa honom inför domstol. Hadrianus uppgifves hafva
afskaffat slaffängelserna (ergastula); dock tyckas de redan under
Senecas tid endast hafva användts för slafförbrytare. Kejsar
Antoninus Pius fortsatte lagstiftningsarbetet i samma anda af
skydd för slafvarne, ehuru i det reskript, som från hans tid
bevarats, äfven romerska rättens skygghet att ingripa i den
privata äganderätten starkt framträder.

Alla dessa nyss anförda stadganden rörande slafvarne
sammanhänga med det omslag i de bildade samhällskretsarnas
uppfattning rörande slafveriet, som framträdt redan hos tänkarne af den
kyniska skolan men sedan i ständigt stigande grad utvecklats
af den stoiska filosofiens män, såsom förut antydts, och som
efter hand äfven vunnit insteg i romarvärlden. Ursprungligen var
den hårda romerska folkkaraktären mycket mindre än den
grekiska benägen att i slafven erkänna människan. Slafven var för
romaren en sak, hvaröfver hans herre helt och hållet förfogar.
För slafven gafs det ej familj, ej äktenskap, ej egendom; han är
ett instrumentum vocale, liksom dragdjuret ett instrumentum
semivocale
jämte det döda inventariet instrumentum mutum (stumt
redskap). Den äldre tidens romare går dock själf i arbetet
tillsammans med slafvarne och delar deras kost liksom deras mödor.
Men hvarje känsla af billighet är för honom främmande. Så
gifver Cato i sitt arbete om åkerbruket rådet att sälja gamla och
sjuka slafvar såsom andra utslitna inventarier. En annan
agrarförfattare, Terentius Varro, råder till att i osunda trakter använda
fria arbetare, då förlusten af en slaf vore en afsevärd kapitalförlust.
Den gamla åskådningen var härskande ända in i republikens sista
dagar, och med den tilltagande lyxen och slafvarnes växande antal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:23:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/slafveri/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free