Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro priserna på den grekiska marknaden bestämmande äfven för
den romerska. Hannibal sålde sina krigsfångar i Grekland och
erhöll för enhvar 500 denarer. [1] Den äldre Cato betalade för
jordbruksslafvar ända till 1500 denarer, men under sin censur
beskattade han unga lyxslafvar, värderade till 2500 denarer,
såsom straff till mångdubbelt högre belopp. Hos författarne
förekomma enstaka prisuppgifter, hvilka äro mycket varierande: för
slafvar vanligen 500 denarer, där icke affektionsvärde eller
särskilda färdigheter betydligt ökade summan. En slafvinna
betalades med 150 denarer, under det att för en vacker flicka
priset kunde gå upp ända till 6 tusen denarer. De egentliga
lyxslafvarne fingo visa sig särskildt vid de stora gästabuden, då de
skulle betjäna och roa gästerna. Sköna gossar, betalda med 100
eller 200 tusen sestertier, tjänstgjorde såsom munskänkar. Gossar
från Alexandria, hvilken stad var bekant för sina invånares
bitande kvickhet, voro dresserade att i samma stil drifva gyckel
med husets herre och hans gäster. I den senare kejsartiden
betalades för en vanlig slaf 10 aurei, ungef. 160 kronor, för en
kunnig handtverkare 20 aurei. I Justinianus’ lagar värderas manliga
och kvinnliga slafvar under 10 år till 10 aurei, men öfver 10 år
till dubbla beloppet. Läkare och barnmorskor uppskattas till 60
aurei, likaså eunucker, om de hafva någon särskild färdighet, eljest
är priset lägre. De nämnda priserna uppgifvas vara jämförelsevis
normala, under det att enorma summor kunde betalas för särskilda
specialiteter: en gosse betalades med 100 ända till 200 tusen
sestertier, för en narr 20 tusen, för en dispensator (ungef.
räkenskapsförare) 130 tusen, en eunuck betingade 500 tusen, en studerad
slaf 100 till 700 tusen, allt sestertier.
Då trots den aftagande tillgången på slafvar deras pris ej steg,
torde detta vara ett tecken till det minskade behofvet af dem
och vittna om att det fria arbetet med framgång konkurrerade.
Frigifning. När formerna för lagenlig frigifning af slafvar
(manumissio justa) uppkommo, är ej kändt. Dock torde de
redan i den romerska republikens tidigaste dagar hafva varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
