Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af befintliga slafvar, högst ett hundra. Äfvenså begränsades
patronus’ rätt till arf efter den frigifne, och från hans
förmynderskap befriades den frigifna kvinnan, som födt minst fyra barn
till världen. Likaledes befriades fadern till två barn från operæ,
och slafvens ed att lefva ogift förklarades för ogiltig. Äfvenså
medgafs giftermål mellan de frigifnas klass och de fribornas, dock
med undantag af senatorsfamiljer.
Formerna för frigifning i Grekland voro på det hela likartade
med de enligt romersk lag gällande, och den frigifne hade
sedermera gentemot sin forne herre ungefär samma förpliktelser som
enligt den romerska rätten. Liksom redan i det gamla
Babylonien ställdes i Grekland slafven ofta under skyddet af ett tempel,
såsom Apollos tempel i Delfi, i det att ägaren genom en skenbar
försäljning öfverlät honom till detta. Det var slafven själf, som
för sina sparpenningar betalade priset. Mer än femhundra härpå
syftande inskrifter hafva redan bragts i dagen, och genom dessa
frigifningar har en afsevärd tillväxt i den borgerliga
befolkningsnumerären tydligtvis ägt rum.
Just de frigifna främlingarne voro ofta i besittning af stor
rikedom, förvärfvad genom kommersiell eller industriell verksamhet.
Rom var visserligen icke centrum för en stark export. Däremot
var importen kolossal. Oafsedt penningmarknaden och därmed
förenade ockeraffärer, för hvilken förvärfsart romarne af alla
klasser hade det lifligaste intresse, lågo handel och industri i
händerna på slafvar och frigifna, som ofta ej arbetade för egen
räkning utan för sina herrar, till hvilka de måste afträda större eller
mindre delar af vinsten. Emellertid fanns det äfven ett betydande
antal själfständiga krämare och handtverkare, hvilka till största
delen voro frigifna och fortsatte med det arbete de lärt sig som
slafvar och utöfvat för sina herrar. De fattiga fria höllo sig
mestadels för goda för att på sådant sätt vinna sitt uppehälle.
De lockades mera af den nya formen för klientväsendet, som
beredde dem både frihet från arbete och mer och mindre
inbringande sportler.
Den starkt utvecklade arbetsfördelningen skulle icke hafva
varit möjlig, om icke en betydande del af befolkningen ägnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
