Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryckte upp unga löfträd med roten och vinkade
med dem till drottningen, och då de gingo in i sina
stenstugor, där hustrun satt i bekymmer och längtan,
skrattade de och sade:
’Nu, kvinna, skall du ej vara sorgsen mer. Nu
reser Storråda till kung Olaf. Nu få vi snart
komma åter till Norge.’»
En af de mest hänförande skildringar af nordisk
natur som Selma Lagerlöf gjort är beskrifningen på
den urskog, som möter det romerska skeppsfolket, när
det drager upp för älfven (»Skogsdrottningen»). Men
hela detta landskap förkroppsligas slutligen i den
ljuslockiga nymf, som älgen bär på sin rygg. Hon
utgör den mytologiska inkarnationen af denna skog,
där stilla musik ljuder, och från hvilken sjömännen
hvaije ögonblick vänta, att Pans pipa skall tona
dem till mötes.
På samma sätt personifieras bergets hvita
dimmor: de blifva till de osaligas andar, hvilka
stöna, sucka, huttra af köld. Och så öfverallt.
Längst drifves kanske denna personifikation i den
rena legenden. Palmen (Flykten till Egypten) är
nästan ett mänskligt väsen. Den ser den heliga
familjen komma vandrande fram genom öknen.
Den böjer sin stam på Jesusbarnets befallning. Den
känner en susning gå igenom sina blad, vemodig
som en dödssång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
