Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men jag älskar honom.»
»Jag ser, hur det är, jag ser, hur det är,»
säger majorskan. »Ett snällt barn och ingenting
mer, gråter med de bedröfvade och skrattar med
de glada. Och tvungen att säga ’ja’ till den forste,
som säger: ’Jag älskar dig!’ Ja visst, ja. Gå nu
in och dansa, min kära unga grefvinna. Dansa ni
och var glad! Det finnes ingenting ondt i er.»
1 denna replik finnes hela Elisabet Dohnas
väsen samladtoch analyseradt och icke blott Elisabets,
utan en stor skara andra unga kvinnors, som äro
fyllda af det äkta kvinnliga behofvet att gifva och
därför icke väga gåfvans värde.
Men det är inom ett helt annat område, som
Selma Lagerlöf vanligen rör sig. Hon skildrar de
enkla, de naiva och osammansatta själarna. Hon
skildrar aldrig samhällsindividen och aldrig
människan i hvardagssituationen. Det är det inre och
det allmänmänskliga, som hon för fram. Och
behandlar hon någon gång ett nutidsämne som i
novellen »Grafskriften», år det en ren själshistoria,
i hvilken just visas huru en person, sättande sig
upp mot det konventionella, och uteslutande
följande sin naturs kraf, når upp till en högre och
ädlare etisk tillvaro.
Det vill säga, att hon framför allt älskar att
måla det mest elementära, det instinktiva i män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
