Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välgörande naturen och beslöt att göra flickan till sin
hustru och ej blott till trälkvinna».
Han kastar den medförda björnhuden ikring
henne, och när han det gjort, »dånade bakom
fjällväggen ett skratt, vid hvilket marken riste. Det
ljöd ej som hån, endast som om något suttit i stor
ängslan och ej kunnat låta bli att skratta, då han
helt plötsligt blef fri från denna. Den förfärliga
stillheten och den tryckande hettan togo ock slut.
Öfver gräset sväfvade en svalkande vind, och barren
böljade sin susande sång. Den lycklige jägaren
kände, att hela skogen hållit andan, undrande, hur
vildmarkens dotter skulle behandlas af människosonen.»
I Gösta Berlings saga framträder naturen som
den nödvändiga bakgrunden för skildringen. I ett
särskildt kapitel, nästan som en historiker, utmålar
Selma Lagerlöf den trakt, som sett hennes sägner
födas: Löfvens långa, af frodiga slåtter kransade sjö,
bergen där bakom och de stora skogarna uppe i
norr. Det är upp till dem, som Gösta Berling flyr,
när han brutit med människorna. Och tydligt är
det angifvet, att den långa vintern och det hårda
klimatet framföda det dystra lynnet men också den
ystra uppsluppenhet, som utmärka kavaljererna:
»Jag vet nog, hvarför de gamla älskade honom
(Gösta Berling). Jag vet nog, hur lång vinterkvällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
