Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undantagsvarelsers psykologi. Troligen af samma skäl
har Gaetano, socialistledaren, agitatorn, drömmaren
i »Antikrists Mirakier» endast blifvit en älskare och —
ett namn. Om Marianne Sinclaire, världsdamen,
antydes det, att hon är en öfverlägsen, modern och
reflekterad natur. »Den sköna Marianne bar
själfiakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans
isögon och hånleenden följa hvarje steg, hvarje ord.
Hennes lif hade blifvit till ett skådespel, där han
var den ende åskådaren. Hon var ej människa
mer, hon led ej, gladdes ej, älskade ej, hon utförde
den sköna Marianne Sinclaires roll, och själfiakttagelsen
satt med stirrande isögon och flitiga,
sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.
Hon var delad i två hälfter.» Men märker man
egentligen mycket till denna reflekterande läggning
i hennes uppträdande? Är hon icke ganska naiv i
balkongscenen — den förtjusande balkongscenen.
En kvinna, som bär den intellektuella
överlägsenhetens prägel är däremot majorskan, där hon
sitter fängslad och får besök af Elisabet Dohna.
Hennes världserfarenhet, hennes vana att bedöma
människor framträder skarpt i samtalet med den
unga grefvinnan:
»Barn, barn,» utbrister majorskan, »hur kunde
ni gå och gifta er med den dumme Henrik
Dohna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
