- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
7

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Nå, det fägnar mig; då kan jag få höra litet nytt
från hembygden. Jag är visserligen sjelf på väg dit;
med då det är mera än två år, sedan jag var der, så må
det ursäktas mig, om jag är litet nyfiken. Hur mår
således, att börja med, herr prosten; är han lika liflig och
kraftfull, som sist jag såg honom?“

“Jag tackar så mycket på hans vägnar; han är sig
fullkomligt lik och har ännu icke ett grått hår på sitt
hufvud.“

“Och mamsell Hanna, hon är väl nu en fulländad
skönhet?“

“Hm — åh ja, hon ser rätt bra ut ... men det är
sådant, som snart förgår.“

Pastorsadjunkten uttalade dessa ord i en så
besynnerlig och nästan besvärad ton, att löjtnanten ej kunde
undgå att dervid närmare betrakta honom. Och skarpt
fixerande Nådenson, yttrade han nu:

“Kanske är hon redan förlofvad, — kanske jag får
den äran gratulera?“

“Mig?“ sade pastorn och såg mycket brydd ut samt
tillade derefter med en blandning af ödmjukhet och
sjelfkärlek: “Ett sådant parti är minsann icke för en stackars
adjunkts räkning.“

“Hvarför icke det? — En adjunkt kan blifva prost,
ja till och med biskop med tiden.“

“Ej lika falla ödets lotter!“ sade Nådenson patetiskt,
tog derefter hastigt sin lappmössa i ena handen, medan
han utsträckte den andra till ett farväl, och sade helt kort:

“Adjö, adjö! Jag måste nödvändigt in här.“

Och löjtnanten hade knappast hunnit fatta hans hand,
förrän presten rusade tvärs öfver gatan in i närmaste hus.

“Nå, det var en lustig fogel!“ sade Lejonhjerta för
sig sjelf och gick vidare. “Han tycktes vara riktigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free