- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
13

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

när den resande icke ens vid början af sjelfva
Björnebergsliden gjorde min af att köra långsammare, yttrade den
skjutsande i en misslynt ton:

“Jag tycker, herrn åker väl fort.“

“Hvad pratar du för dumheter?“ svarade löjtnanten
helt lugnt. “Åker icke du lika fort som jag?“

Detta skäl måtte hafva förefallit mycket slående, ty
några invändningar gjordes härefter ej vidare, i synnerhet
som Lejonhjerta, nu åtminstone, så länge det bar uppför,
något mildare behandlade den stackars dragaren.

Det är en skön nejd, denna strandbygd, ifrån
Jönköping uppåt Vestgötagränsen: höjder och dalar i ständig
vexling; nätta landtställen, omsusade af björk och ek; och
till allt detta den herrliga utsigten öfver den majestätiska
Vettern. Vår unge krigare var ej heller känslolös för
naturens behag; med ungdomens hela värma njöt han deraf,
och fantasien framtrollade härunder det ena
framtids-luftslottet efter det andra.

Medan han nu kastade en blick utåt sjön, der ett
par hvita segel sakta skredo fram öfver den klarblåa
vattenytan, och så för några ögonblick kom att mindre
uppmärksamt än förut se framför sig på den väg, han hade
att befara, blef han plötsligen uppväckt ur sina
drömmerier af skjutsbonden, som, pekande framåt vägen, yttrade:

“Se, der har ett herrskap kört sönder sin vagn.“

Carl Lejonhjerta riktade nu blicken åt det håll, som
skjutskarlen visade, och såg på något afstånd en herre och
ett fruntimmer vid en öppen vagn, nära invid ett litet
hus, som snart befanns vara en smedja.

“Tänk, om det vore presten och den vackra Hanna!“
tänkte löjtnanten för sig sjelf och önskade rätt innerligt,
att det så måtte förhålla sig.

Man kom närmare och närmare, och slutligen hade
man de resande så pass nära, att man, om de visade sina
ansigten, genast borde kunna se, om det vore bekant folk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free