- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
16

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade ett hjerta, som kunde känna lika lifligt och varmt,
som den mest förälskade ynglings.

Det var ett vackert par ihop, den unge, mörklockige
mannen och den blonda flickan vid hans sida. De hade
lekt som barn tillsammans, dessa unga; de hade således
många gemensamma minnen, och intet band förenar lättare
två hjertan med hvarandra. Det var ju således helt
naturligt, att ett lifligt samtal skulle komma i gång, och om
detta än i början röjde något tvång, synnerligast då det
blef fråga om att titulera hvarandra, så kom man dock
med ungdomens vanliga raskhet snart derhän, att det i
stället för tilltalsorden “löjtnant“ och “mamsell“ endast
begagnades “Carl“ och “Hanna“.

Härunder hade Lejonhjerta så småningom saktat
hästens fart, och detta blef också en ren nödvändighet, då
man förbi det vackra, men sorgligt namnkunniga Attarp
kom in på den s. k. Bankeryd- eller Attarpsmon, der den
sandiga vägen gjorde det omöjligt att komma fort framåt,
så vida man icke ville allt för illa behandla sin dragare.

Inne i den dunkla barrskogen var allt så tyst, blott
en och annan fogel hördes då och då qvittra; och ingen
menniskoboning, lika litet som någon enda mensklig varelse,
kunde de resande under en halftimmes tid upptäcka i sitt
grannskap.

“Vet Carl,“ sade Hanna och flyttade sig omedvetet
litet närmare sin reskamrat, “jag har alltid tyckt, att den
här skogen är så dyster, och hvar gång jag far igenom
den, kommer jag alltid ihåg Geijers ’kolargosse’, hur han
springer mellan träden och ropar: ’Hu, det är så mörkt,
långt, långt bort i skogen’!“

“Jag har verkligen mer än en gång erfarit detsamma,
och det är helt naturligt, då jag ej vet någon, som mera
målande skildrat en skogsvandring, än hvad Geijer i den
der visan gjort.“

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free