- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
18

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förskräckelsen slog sina armar omkring honom. Den unge
krigaren hade härvid så när släppt tömmarne alldeles ifrån
sig och eldigt besvarat den opåräknade omfamningen, men
hejdade sig i samma ögonblick, tog ett kraftigt tag i
tömmarne och förde åkdonet så tillbaka i dess rätta hjulspår.
Då faran af en stjelpning härmed var undanröjd, lät
Hanna sina armar och händer åter intaga deras vanliga
plats, i det hon utropade:

“Min Gud, hvad jag blef rädd!“

“Förlåt mig, Hanna, jag skall nu se bättre upp!“
sade Lejonhjerta, höll för ett ögonblick in hästen, fattade
den unga flickans hand och förde den eldigt till sina läppar.
Hon drog visserligen handen tillbaka, men helt sakta, —
och i nästa ögonblick fortsatte man färden, precist som
om ingenting hade passerat.

*


3.



Löjtnanten och hans reskamrat hade längesedan lemnat
Bankeryd-mon bakom sig, då deras väg förde dem förbi
ett gammalt, rödmåladt tvåvåningshus, som låg så nära
landsvägen, att det derifrån blott var skildt af en några
alnar bred, med en ligustrum-häck prydd jordremsa, hvars
yttersta gräns betecknades af ett svartmåladt staket med
hvita portar. Just som de kommo midt för dessa,
varseblefvo de ett äldre, korpulent fruntimmer med rödblossande
kinder, som stod på tröskeln till förstugudörren och
började göra den ena djupa nigningen efter den andra, så
snart hon fick ögonen på de resande. Dessa nigningar
åtföljdes af så egendomliga gester, att de, som
artighetsbetygelsen gällde, hade största möda i verlden att dervid
afhålla sig från att skratta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free