- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
21

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Åh, det har ingen fara; jag är van att köra, och
dessutom är det ju stora ljusa dagen, så att jag kan se
mig för. Var derföre god och låna mig kärran, så kan
den skickas tillbaka på måndagen, när trillan hämtas.“

Sagdt och gjordt. Några minuter derefter satt presten
i smedens kärra och for otåligt framåt i de ungas spår.

“De kunna ej vara så långt före mig,“ sade han för
sig sjelf, “och för resten gör väl den der löjtnantspojken
sig icke så brådt. Bara nu hjulen ville hålla.“

Han lät hästen springa litet fortare, för att försöka,
hvad åkdonet kunde tåla vid, och det kunde ej förmärkas,
att den snabbare farten i ringaste mån menligt inverkade
på det hjulet, som smeden hade förklarat vara så svagt.

“Smeden är rädd om sin kärra och vill icke, att den
skall fara illa, det är hela hemligheten,“ sade Nådenson,
helt belåten med denna sin upptäckt, och lät dermed hästen
springa ännu fortare undan. Allt tecknade sig lyckligt
och väl, och sedan han nu ansåg sig ej vidare behöfva
gifva så noga akt på sitt eget åkdon, började han i stället
ifrigt spana efter det, som var honom i förväg, såg och
lyssnade, så mycket han förmådde, och satt derunder med
halsen framsträckt och hufvudet vridet på sned, så att
det ena örat kom något framom det andra. Han trodde
sig derigenom lättare kunna uppfånga hvarje ljud och
tyckte sig verkligen snart förnimma ett aflägset buller,
likasom af ett framrullande åkdon. Men det försvann åter,
hördes på nytt och försvann återigen.

“Tyst, nu ser jag dem!“ utropade han slutligen
triumferande, då han på långt håll såg ett rörligt föremål
skymta fram emellan träden.

Han hade verkligen sett rätt; det var löjtnantens
schäs, som började blifva synlig, och körsvennen och hans
dam kunde snart allt tydligare observeras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/slundbergs/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free