- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
22

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


“Jag skall helt oförmärkt närma mig,“ tänkte
magistern; “lyckligtvis höres ej åkdonet långt på den sandiga
vägen, och det skall just blifva roligt att se, huru de bära
sig åt ... Se, så långsamt han kör! ... Minsann tror jag
icke, att han sjunger ... Det är bestämdt icke någon psalm,
det kan man vara säker på ... Jaså, det är en folkvisa ...
Se, nu körde han upp på en sten, så att schäsen höll på
att välta. Se, nu håller han stilla ... Nu trycker han
hennes hand!“

Detta var mer, än presten kunde uthärda, och i nästa
ögonblick fick hästen ett så bastant piskrapp, att han
skyggade åt sidan och ryckte kärran ur det spår, hon
hittills hade följt. Hon törnade dervid emot en närliggande
sten, och — kratsch! nu brast hjulet sönder, och kärra
och häst föllo omkull; men vår magister skulle härvid
lätt kunnat bryta en arm eller ett ben, om han icke
lyckligtvis i tid bemärkt faran och hoppat ur åkdonet. Hans
första göra blef nu att lösgöra hästen, så att denne åter
kunde komma på benen, och när detta med stor möda
blifvit verkstäldt, kastade han en blick framåt vägen, för
att se till, om icke löjtnanten möjligen hade observerat
hans olycka och nu kunde komma honom till hjelp.

Men nej! det var redan för sent. Schäsen hade
försvunnit vid en krökning af vägen, der skogen till på köpet
stod så tät, att man omöjligen mellan träden kunde
varseblifva de åkande.

Nådenson funderade ett ögonblick på att ropa efter
de bortfarande, men afstod strax derifrån, då han i samma
ögonblick kom att inse, det hans ofärd här kanske,
åtminstone hos löjtnanten, snarare skulle väcka åtlöje, än
medlidande. Dessutom hoppades han att någon af hans
sockenbor snart skulle komma vägen fram, helst han strax före
sin afresa från staden sett flera af dem ännu vara qvar der.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free