- Project Runeberg -  Sekter Lundbergs bröllop. Berättelse ur folklifvet /
43

(1878) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men när han från sin vrå observerade, huru länsmannen så
der gick ikring och tydligen ville ställa sig in hos hans
egna “gubbar“, slet han sig slutligen lös och gick att sjelf
bevaka sina fördelar.

Bruden lemnade äfven strax derpå sin plats och gick
bort till flickorna, som för tillfället slagit sig ned i en annan
del af salen, der de unga bodlejonen visade sig charmanta,
pratande om väder och vind, om kaffepriser och baler, om
ångbåtsresor och sidentyger m. m., “som ej så noga kan
specificeras“.

Två af de unga damerna i sällskapet tillhörde ej för
tillfället denna krets, och dessa voro länsmannens Karin och
Hanna Haborg, med hvilka assessor Lejonhjerta och
magister Nådenson gifvit sig i tal. De båda flickorna visade
sig mycket intresserade af hvad herrarna hade att säga;
dock såg man emellanåt, huru än den ena, än den andra af
dem lät blicken glida hän till den plats, der löjtnanten stod.
Men nu kom bruden fram till de andra flickorna, och då
hon tyckte dessa ej voro nog lifvade, sade hon dem följande
uppmuntrande ord:

“Var’ inte ledsna, ni, flickor! I dag är det jag, som
står brud, men det blir nog er tur också en gång. — Men
vänta litet! snart kommer musiken, och då skall det blifva
annat leben utaf.“

Några minuter senare anlände mycket riktigt de
utlofvade tonkonstnärerna, ett par hurtiga drängar, af hvilka
den ene spelade fiol och den andre blåste klarinett.

Och nu blef det verkligen annat lif utaf. Både gamla
och unga redde sig till dans, och sjelfva fanjunkaren, som
nyss för klockaren, nämdemannen och kyrkovärden stått
och berättadt om åtskilliga sina “bragder“, visade sig
härvid synnerligen intresserad, oaktadt det kunde tyckas, att
dansen skulle vara något besvärande för en så pass
korpulent person, som han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 12 06:43:38 2020 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slundbergs/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free